karinochwilma

Senaste inläggen

Av karin - 17 november 2013 16:18

Några reflektioner efter senaste tidens hundträningar och kurser. Jag har de senaste åren fått lov att tänka om, tänka nytt och tänka om igen. Knappast någon rymdforskning, men här är mina funderingar i alla fall.


Jag läste häromdagen om en psykolog som anser att barn mår bättre av att lära sig överkomma rädslor snarare än att man som förälder hela tiden försöker stärka deras självkänsla. Jag tror att överkommer man rädslor så kommer självkänslan också.


Detsamma gäller för hundar.  Hjälper man sin hund att överkomma rädslor och osäkerhet så får man också en mer självsäker hund. Det handlar ju inte bara om faktiska rädslor utan just hundens osäkerhet inför det man vill att den ska utföra. På något sätt så tror vi att våra hundar, bara så där, ska kunna det som förväntas av dem och blir arga eller besvikna när så inte är fallet. Så skulle vi ju inte göra med barn, dem låter vi ta det så långsamt som det behövs, steg för steg, och försöker vara pedagogiska. Vi ser till att de har förstått en sak innan vi går vidare till nästa steg. I hundträningen är det så lätt att man gör om likadant gång på gång, istället för inlärning så bygger vi frustration (både hos hunden och oss själva). Det gäller att inte låsa sig och vara öppen för nya och nygamla idéer. Det som inte fungerade för ett år sedan kan fungera nu. Och det krävs en hel del självinsikt från vår egen sida, öppenhet att ta in andras åsikter och fantasi att förändra något man kört fast i.


När vi får hem vår valp så vet vi inte hur den kommer att utvecklas, blir den självständig, förarvek, modig, känslig, lättstressad, har stor dådkraft etc? Att veta då om hunden passar mig och det sätt jag är van att träna är i stort sätt omöjligt. Därför får VI förare försöka anpassa oss efter den hund vi har.


VEM ÄR JAG SOM HUNDFÖRARE

Vi kan börja med oss själva. Hur är jag som person? Lättstressad, högljudd, lågmäld, otålig, lugn o s v? Våra egenskaper kan ju både vara positiva och mer negativa, och de påverkar vår hundträning. Jag får exempelvis alltid höra att jag är en lugn person (även om jag inte alltid känner mig så lugn…) Det kan ju vara både bra och dåligt. Jag får acceptera att jag aldrig kommer att vara tokrolig och busig, jag tror dessutom att mina hundar kommer att tycka att jag är jättekonstig om jag gör mig till och helt plötsligt ”goes bananas".


Jag har två olika hundar med två diametralt olika personligheter och behov. Med Wilma måste jag var helt rak och tydlig, inga konstigheter och klurigheter. Hon vill inte gärna bli klappad eller ha fysisk kontakt under träning. Wilma kan göra många repetitioner men behöver bekräftelse hela tiden att hon gör rätt. Med Miso måste jag göra kluriga upplägg. Även om det går bättre och bättre med längre träningspass nu så bör det inte vara för många repetitioner och för henne väntat och förutsägbart, hellre krångligt. Men de spelregler som förr gällde för Miso gäller inte längre. De övningar som inte alls fungerade för ett år sedan kan mycket väl fungera nu. Så om någon jag tränar med säger – har du provat att göra så här? Så får jag bita mig i tungan innan jag säger att det inte fungerar, för jag kanske inte har provat det sedan hon var valp/unghund, och nu är det en helt annan situation.


HUR REAGERAR HUNDEN NÄR JAG GÖR FEL?

Olika hundar reagerar ju väldigt olika på när föraren gör fel. Jag och Wilma har gått agilitykurs nu. Inom agilityn är det så väldigt tydligt när föraren gör fel och också så tydligt hur olika hundar reagerar när det blir fel. I agilityn har ju hunden inte en aning om vilka hinder den ska ta, det är föraren som sitter inne med den kunskapen. När man visar hunden fel väg (vilket är väldigt lätt gjort) och sen dessutom springer ifrån den mot ett annat håll reagerar olika hundar på olika sätt. En del hundar blir bara stående frågande, ”var tog min matte vägen?”, andra tar saken i egna händer och tar alla möjliga hinder. Wilma blir förbannad, skäller ut mig och tar sen saken i egna händer eftersom henne matte uppenbarligen inte har en aning om vad hon håller på med. Nu tränar jag ju inte Miso i agility, men i annan träning så slutar hon att jobba då hon inte förstår.


Även inom t ex lydnad och jaktträning finns ju kopplingen mellan hur föraren ”handlar” fel och hur hunden agerar. Det kanske inte är så tydligt som inom agilityn, det finns ju även mycket annat att skylla på – hur vinden blåser, hur någon kastar, hundar som skäller i närheten... Det kan handla om små små nyanser eller stora missar från vår sida. Hur hunden agerar är en spegling på vår träning och det är vi som måste anpassa oss och vara tydliga utan att lägga värderingar på hunden. Visst kan de verka nonchalanta, ointresserade och göra saker efter sitt eget huvud, men den bistra sanningen är troligen att vi som förare måste träna bättre?


Jag och Miso tränar lydnad för Lotta Linusson och vid ett tillfälle sa hon: ”När vi talar om för hunden att det är fel är det inte för att sänka den utan för att informera den.”  


Även om det känns bra för stunden att bli arg och ryta till (det kan Wilma intyga att jag har gjort ett anta gånger), så är det ingen inlärning i det.


TRÄNA GÖR MAN NÄR DET ÄR NÅGOT MAN KAN, INLÄRNING NÄR MAN LÄR SIG NÅGOT NYTT

Jag ska försöka tänka mig träning i tydligare stadier, detta gäller inom alla grenar.  Jag har oftast för bråttom och förutsätter att hundarna borde kunna saker.

Inlärning/presentation av nytt moment

Förståelse/befästa – jag måste låta detta stadie ta tid, och det är nog det stadie som tar mest tid.

Mängdträning – automatisering, momentet ska sitta i ryggmärgen

Kedja med andra moment och uthållighet


Miso har också visat mig att träningen måste vara kvalitativ. Eftersom jag inte har kunnat nöta med henne och begå samma misstag om och om igen, så har jag varit tvungen att vara mer noggrann och kreativ. Fungerar inte en sak så måste jag lösa det snabbare genom att förändra något i mitt tänk. Även om inte Wilma reagerar med att lägga ner arbetet helt när jag gör fel så mår ju även hon bättre om det blir så rätt som möjligt från början och att jag inte heller där för många repetitioner som gör henne frustrerad.


Wilma har dessutom lärt mig att jag inte kan glömma bort henne när JAG har gjort fel. Ibland i agilityn så kan jag bli stående helt frågande när jag har tappat bort mig bland vägarna. Men Wilma har ju inte gjort fel och blir då frustrerad och dumförklarar sin inkompetenta matte – hon är väldigt tydlig med vad hon tycker... Jag måste alltid komma ihåg att berömma henne även när det har blivit tokigt men hon har gjort sitt bästa.


Med Miso har jag börjat om med många moment. Jag försöker att se det hela mer som inlärning än som träning. Det gör att jag blir noggrannare i upplägget, inte bara i lydnadsträningen utan också i jaktträningen, jag försöker att dela upp även jaktträningen i mindre bitar. Just nu håller vi på med dirigeringar och jag kör rena valpövningar. Det positiva med det är att vi lyckas nästan hela tiden, och jag behöver inte bli frustrerad och Miso blir inte låg. Eftersom hon ändå har en viss baskunskap så går det att stegra svårigheterna ganska snabbt.


Visst blir jag fortfarande frusterad och om någon säger ”har du provat att göra så här…” så kan jag nog mumla surt något om att det har jag och DET FUNGERAR INTE. Men jag lovar att jag tar till mig allt ni säger och går hem och sover på saken. Jag är tacksam för alla mina träningskamrater och deras kunskap och vilja att hjälpa till.

ANNONS
Av karin - 22 september 2013 17:15

LABBEKLUBBENS WT

Igår var det Labbeklubbens WT i Norrtälje. Jag och Miso började storstilat på ruta 2, en enkelmarkering och kammade hem en 20-poängare. Vidare på ruta 3 fick vi 17 poäng, vilket jag tyckte var snålt eftersom hon sprang rakt ut och plockade in den. Men domaren tyckte hon sprang för långt (ca 4 meter). Jag tyckte i alla fall att det var jättebra. Vid ruta 4 som var en dubbelruta fick vi sitta och vänta 2 timmar eftersom rutan tog längre tid + att det mitt i allt blev lunchpaus. Vi satt på ängen i solen man Miso låg i skuggan av mig så hon kändes inte varm.


När lunchpausen var över var det två personer före mig så jag reste mig för att börja värma upp. Då ropar de in mig eftersom de andra inte dykt upp ännu. Dum som jag var så startade jag. Vad jag egetligen skulle ha gjort var att få liv i min hund efter två timmars vila. Lätt att vara efterklok... Miso var inte överhuvudtaget med på noterna. Hon sprang ut till rätt område men kopplade inte på näsan utan började göra vida lovar. Jag var tvungen att kalla in henne och skicka henne på nästa markering, som jag också var tvungen att avbryta. Linjetaget blev sen inte bättre det. Då hade hon misslyckats så många gånger. Bedrövelse!


Jag var så fruktansvärt besviken, för hon hade verkligen arbetat bra fram tills dess. Fotgåenden var bra utan nosande och trassel. Hon stannade fint och satte sig vid min sida utan knas, jättefin stadga och jättefina markeringar, full fart ut och full fart in. Och så förstör jag allt. Då ville jag bara åka hem. Men när första besvikelsen lagt sig bad jag Helena kasta en markering. Den sprang Miso ut och tog klockrent. Då gick vi till sista rutan och fick 15 poäng. Shit happens, dyrköpt erfarenhet. Det jag tar med mig är Misos fina arbete och att vi faktiskt nu kan vara med och tävla.


INTERMEZZO

Eftersom jag har svårt att säga nej så hade jag tackat ja till en middag hos en kompis. Tävlingen drog ut på tiden och fick jag kasta mig iväg från Norrtälje innan prisutdelningen. Kom hem och vände i princip i dörren för att sen åka in till stan på middag vilken iofs var jättetrevlig. I säng vid 23.30 Sov oroligt, vaknade och låg och tänkte ut en plan för hur vi ska träna in dirigeringar och stoppsignal. Duschade vid 5-tiden, gick och lade mig igen, sov till 6.30 Kastade mig i bilen och for till Strängnäs för samling 8.00  på agilitytävling med Wilmenlund.


DAGENS AGILITY OCH HOPPTÄVLINGAR MED WILMENLUND

Första loppet var en hoppbanan. Av 44 startande var det 30 som diskade sig. Och det gjorde de redan på andra hindret som var däcket. De allra flest hoppade mellan däcket och ställningen där det är öppningar. Eftersom jag vet att Wilma ibland kan göra det då däcket sitter så högt upp i Largeklassen, så bestämde jag mig för att däcket skulle vi banne mig inte straffa ut oss på. Vid starten ställde jag mig vid däcket och pekade på hålet. Det var nog ett smart drag för Wilma flög genom hålet. Men lättnaden att vi har klarat av däcket gjorde att jag sen var helt ur fokus. Vi tog oss igenom banan, men hade det inte varit för min valhänta handling så hade vi nog kommit några snäpp bättre i placering och kanske t o m tagit en pinne. Nu kom vi på 13:e plats (de som fick pinnar var på 1-9 plats). Jag var galet adrenalinstinn efter det loppet. Ringde Sofia och bubblade, jag är imponerad om hon kunde höra något av allt jag sa.


Agilitybanan var väldigt enkel och därmed snabb. Mitt största orosmoment är gungan, för den tycker Wilma är lite läskig och kan lika gärna hoppa av innan den har nuddat marken. Nu i veckan har vi tränat gungan och jag har fått henne att gå försiktigt och lugnt och stanna till när den nuddat backen, innan hon hoppar av och fortsätter. Det betalade sig för hon gjorde gungan jättefint. Tyvärr så var min handling återigen bristfällig och jag visade Wilma otydliga vägar. Vi hamnade på 26:e plats av 56 startande (inte lika många diskningar i agiltybanan).


Jag är jättenöjd över dagen och fortfarande lite hög av den euforiska känslan efter adrenalinruset och Wilmas lycka. Hon har varit jätteduktig både på banan och i väntan på sin tur.


Peter som alltid hoppas att få knäcka en skumpa och fira framgångarna tyckte ändå att vi kunde fira. Sagt och gjort, nu sitter jag här med ett glas. Jag kommer att sova gott i natt.

ANNONS
Av karin - 20 september 2013 21:59

Efter långt tävlingsuppehåll så har jag nu tävlat med båda hundarna.


Förra söndagen debuterade jag och Wilma i agility utanför klubbens trygga "väggar". Peter var med som sällskap. Vis av gamla erfarenheter placerades han och Miso på ställe vid banan, med order om att bara sitta still och inte göra något alls. (Första lydnadstävlingen med Wilmenlund så skulle han filma och var precis överallt, med påföljd att Wilma hade fullt upp med att kolla var han var när vi körde).


Wilma var så duktig! Jag kör fortfarande på säkra kort, med mål att ta oss igenom utan att diska oss och med mål att jag ska visa bästa möjliga väg. Wilma som tycker det här med agility är SUPERKUL har ibland under träning lite svårt att vänta på sin tur då kompisar kör. I söndags var hon väldigt fokuserad. Hon är mycket lyhörd och följsam. Det vi behöver träna mer på är framåtsläpp och teknik på gungan och slalomen. Vi klarade både agiltyloppet och hopploppet utan att diska oss (över hälften av startande diskar sig).


Jag är supernöjd med vår andra skarpa tävling, och så glad över att Wilma tycker det är SÅ HIMLA ROLIGT! Min älskade lilla tokstolla. På söndag är det dags igen, denna gång i Strängnäs.


Wilma har dessutom tillsammans med Anders, pojkvän till en agiltykompis, sprungit hundlöpet på Lidingö. De kom i mål på en 8:e plats, Wilma skällde hela målsträckan in, såklart måste alla veta att man kommer i mål. Anders är inställd på att de ska tävla även nästa år och förbättra tiden. Hoppas den lilla stollarens kropp fortfarande håller, då är hon 8,5 år nästa år. Men än har hon inte visat tecken på att tackla av, snarare tvärtom.


Wilma har haft många järn i elden på sistone. Hon har varit med på en Hund för alla, där barn med olika funktionshinder får chans att umgås med hundar. Wilma har bondat med lille Erik. Igår på avslutningen kom Erik springande till Wilma, full av förväntan på att umgås. Wilma blev lika glad. Jättekul tycker hon att få leta godis i träd och leta efter Erik och hans mamma när de gömde sig i skogen. Miso fick sen följa med in när det var dags och fika. Hon lade sig på golvet med huvudet i Eriks knä för en mysstund.


Miso och jag ska tävla i WT i morgon i Norrtälje. Det ska bli spännande att se vad vi kan åstadkomma. Vi har ju tränat både med dummy och vilt på sistone. Vilt är ju fantastiskt roligt, men dummys är också roligt. Orosmomentet är fortfarande avlämningar vid vatten där det både kan släppas och komma direkt in. Vi har inte heller befäst stopsignal och dirigeringar. Men förhoppningsvis är det inte så mycket sånt i Nkl. Men eftersom det är labbeklubben som arrangerar så kanske de har fokus på dirigeringar.


Nästa helg är det goldenklubbens WT. Det saknas tydligen funkisar på alla WT så de mer eller mindre hotade alla deltagande att ställa upp annars skulle de inte kunna ta emot så många anmälda. Trist men samtidigt så får man väl ställa upp om man vill att det ska arrangeras tävlingar.


Det känns i alla fall jättekul att jag efter flera år tävlingsuppehåll kan börja tävla igen.

Av karin - 23 augusti 2013 08:13

Igår åkte vi 3 timmar upp till Hälsingland och Eva Thorén Söderström och hennes fantastiska Edsäng. Lite galet att åka så långt kanske, men vi hade en jätterolig dag och tränade i sju timmar med några pauser för fika. Det blev nästan som ett WT med flera olika stationer med både dirigerings- och markeringsarbete i skog på äng och i vatten. Vi fick utmana oss lite även om jag modifierade lite grann för att det inte skulle bli för svårt för Miso.


Hon jobbade jättefint hela tiden och mattades inte av förrän absolut i slutet, men då hade vi också hållt på i sju timmar så då var alla hundar rätt så slut. Det är helt fantastiskt att äntligen kunna arbeta med henne, göra många repetitioner och göra om och pusha på henne utan att hon mattas av, blir låg och lägger ner.


Att hon dessutom har börjat få så stor lust så att hon nästan har börjat att knalla ser jag som ett sundhetstecken. Såklart har jag belönat stadgan tidigare, men nu måste jag mer aktivt arbeta med den. Det har ju inte gått att träna fotgående och stadga med en som alltid har gått en halvmeter bakom och som inte har gjort en ansats till att arbeta tidigare. Det andra har fått jobba med i ettårsålderna får jag ta tag i ordentligt nu.


Hon överraskar mig med att kunna så mycket. Med tanke på hur lite jag har kunnat nöta med henne så har hon uppenbarligen tagit in det vi faktiskt har gjort. Där ser man att det inte alltid behöver vara så många och framför allt långa träningspass, bättre att göra det kort och roligt.


För mig är det absolut viktigt att jag gör övningarna rätt så att vi båda går bort från träningen med ett leende på läpparna. Jag vill inte behöva bli arg eller besviken eller bråka på henne för mycket. Självklart vill ingen det, men har man en hund som Miso så måste man vara försiktig och värdesätta varje liten framgång. Inte som med Wilma som man kan bli vansinnig på och hon ställer upp och gör om och om  i alla fall. Och nu njuter jag verkligen av att träna med Miso, hon gör inte alltid som jag har tänkt och jag gör galet, men vi gör i alla fall saker tillsammans och vi båda tycker det är kul.

Av karin - 19 augusti 2013 17:10

Det var så länge sedan nu jag var inne här så jag nästan har glömt bort att jag har en blogg  . Det har runnit en hel del vatten under kölsvinet sedan sist.


Det har hänt mycket på hundträningsfronten. Vi gjorde några försök att starta i rallylydnad. Till och med Wilma fick komma ut och prova på tävlingslivet igen. Hon gjorde riktigt bra ifrån sig. Vi nollade två moment på grund av mig och det kostade oss en uppflyttning. Men tack vare att jag nu vet mer vad rallyn handlar om så gjorde vi betydligt mycket bättre ifrån oss än vår debut där jag bara hade läst igenom skyltarna och inte tränat innan...   Med Wilma kan jag nog tänka mig att prova på en till start i rallyn. Hon är ju en arbetssugen hund och tack vare att jag kan prata med henne så kan jag också få henne att samla ihop sig. Kommentaren från domaren var "härlig hund!".


Wilma och jag hade ju även vår agiligtydebut i våras och den är jag supernöjd med. Nu är vi anmälda till två agilitytävlingar i september och senare i höst en kurs för Annica Aller. Hon är superduktig instruktör och hennes sätt att tänka passar verkligen mig, det är så enkelt (fast svårt innan man fattar att man ska göra det enkelt).


Miso däremot tycker inte att rally är särskilt rejsigt. Hon kan ibland gå jättefint vid träning men släpar fötterna efter sig för det mesta. Jag tänker inte utsätta henne för fler tävlingar på ett tag. Däremot har hon tänt till på jaktträningen. Jag tog mig en rejäl funderare i somras. Vi var på Gotland och skulle träna innan Flatfestivalen. Det gick så sjukt dåligt så jag tänkte att jag lägger av helt att träna henne. Men efter lite påstötningar från människor runtomkring mig och att jag ändå hade anmält och betalt så tänkte jag att det är väl bara att åka och ha en trevlig dag. Det gick över förväntan och jag var riktigt nöjd med Misos arbete och attityd.


Två veckor efter det var det dags för Flatmästerskapet och innan det var jag med på en träning som FRK Östra anordnade och fick mig där ytterligare en tankeställare. Vi satt några och pratade och då var det någon som sa att hon inte kunde göra många repetitioner till samma ställe. Någon annan höll med och då insåg jag att Miso inte är så annorlunda än många andra. Jag har ju tränat mycket med riktigt fartiga och duktiga hundar med duktiga förare och då läggs såklart träningen upp efter det. Jag måste tänka annorlunda. Att lägga ut sex dummys på samma ställe och skicka gång efter gång fungerar inte med Miso. Inte heller att lägga ut ett stort sök på samma ställe. Jag måste piffa till träningen lite. Skicka på linjetag åt olika håll, lägga ut två eller tre sökområden. På linjetaget har jag även börjat med att lägga en liten dummy för att sen lägga en lite större, tyngre och häftigare och till sist längst ut lagt den maffiga kanindummyn. På så sätt har jag fått många repetitioner och kunnat länga avstånd. Hon har nu riktigt fina linjetag.


Dessutom så fick jag tips av en annan träningskamrat som använt bacon för att träna avlämningar. Jag tänkte att det måste jag anamma vid våra avlämningar vid vatten. Just bacon kanske inte var det viktigaste här men jag förstod att jag måste höja motivationen rejält med något väldigt gott och att det skulle vara tydligt för Miso att hon loosa något då hon droppar dummys en meter framför mina fötter. Jag tog alltså ett baconpaket och gick ner till sjön. Först stod jag precis vid vattnet. Då hon droppade dummyn framför mig så dinglade jag med baconskivan och beklagade henne för att hon loosade den. Slängde i dummyn brevid henne igen och såg till att hon lyckades med en dunderbelöning. Efter bara några minuter kunde jag backa en bit upp på land och innan vi var klara med träningen hade jag backat 25 meter upp på land. Sen har jag utvecklat detta genom att försvåra terrängen där hon tar sig upp.


Förra veckan provade jag även att tillämpa detta på viltträningen. Efter några loosade baconskivor så fattade hon konceptet och jag har efter det fått allt vilt i handen.  


Nu har vi roliga träningar och jag får utmana mig själv att tänka utanför boxen. Men är inte också det charmen med hundträning?


Flatmästerkapen då? Jo, jag och Helena började med att åka till Misos uppfödare Annica i Eskilstuna och sova över där eftersom det var närmare att åka på morgonen. Alltid lika trevligt och vi blev servade med god mat av Annicas man. Tidig start sen på lördag morgonen. Vi trodde att tävlingarna skulle ta hela dagen och halva kvällen eftersom det var så många startande. 165 stycken i Nkl! Men det flöt på bra och vi var klara redan innan lunch och kunde avlösa de som var funktionärer på vår Kennelruta. Tyvärr så var de tvugna att göra om och ta bort vattenrutorna eftersom det var lite algblomning i vattnet. Vi som hade tränat så mycket avlämningar...!


Men jag är jättenöjd ändå. Miso fick 77 poäng. Varav 40 på en dubbelruta som bestod av markering/dirigering. På en ruta med linjetag strulade hon rejält och fick bara 6 poäng. På en markeringsruta gjorde hon ett jättefint jobb och var precis på rätt ställe och letade och kom in med dummyn, men domaren sa att han önskat lite mer fart och att det var därför vi fick vi bara 14 poäng. Den sista rutan fick vi 17 poäng. Jag är i alla fall supernöjd med allt utom hennes linjetag där hon sprang rakt ut och måste ha stått rakt över dummyn, men valde att ta en liten lov och lukta där funktionären hade gått. För att sen komma tillbaka på min inkallning, ta stoppsignal och uttecken rakt ut och plocka upp dummyn ganska precis där hon hade stått. Men det ger oss något att träna på!


   

Av karin - 28 maj 2013 21:53

Ja nu var det läääänge sedan. Jag är verkligen både dålig på att läsa bloggar och skriva själv. Var ska jag börja?


Wilma och jag startade i vår första officiella agilitytävling i april. Det gick jättebra! Jag var så himla nöjd med vår prestation. Vi startade både i agilityklass och i hoppklass. Jag tror vi kom 9:a i agilityklassen av 45 startande och 12:a i hoppklassen av 45 startande. Det var jag supernöjd med. Jag gick in med fokus på att vara tydlig och ge Wilma de allra bästa förutsättningar jag kunde. Vi skötte oss bra båda två.


Med Miso startade vi i rally nybörjaklass i Eskilstuna. Jag, Sofia och Helena åkte dit tillsammans och hade en jättemysig dag med mycket tävling och mycket prat. Alla fick uppflyttningspoäng och det kändes som ett segertåg. På väg hem stannade vi till hemma hos Ryegates och fick gosa lite med valpar också.


Nu har jag anmält Miso OCH Wilma till två rallytävlingar i sommar. Vi hade en funktionärsfest på NBK för att tacka alla som har ställt upp och hjälpt till på tävlingar. Först hade vi 5-kamp och sen grillning. Annika som inte riktigt läst hela inbjudan kom i flera decimeter klackar och kortkort kjol. Men hon är ju inte den som bangar, och eftersom hon även missat att ta med egen hund så fick hon låna en av mig. Annika och Wilma gjorde en fin rallybana och då tänkte jag att kan Annika i högklackat så måste väl jag kunna i tennisdojjor ;-) Nu tränar vi alltså, mest på att inte använda skyltarna som targets.


Med Miso har vi börjat jaktträningen. Det går riktigt bra. Hon är motiverad och verkar ha blivit lite mer säker på sig själv och medhjälpare som kastar dummys. Hon har haft riktigt bra fart och jobbar metodiskt. Det brister i dirigeringar och signalsäkerhet. Men det är också sånt som vi inte har kunnat harva så mycket i träningen. Nu blir det mängdträning.


Idag var vi på NBK och körde först lite rally, sen ville jag testa lite stoppsignaler. Den första övningen jag gjorde förstod Miso nada, det gick verkligen inte. Även om hon arbetade så blev det knas. Jag gjorde då en annan övning, även den blev halvdan. Då bröt jag och vi gick ner till vattnet så att hundarna fick bada istället. Efter det var hon superpigg och hoppade förväntansfullt framför mig. Jag tog då tillfället i akt och testade om hon kunde genomföra den andra övningen igen. Klockrent gjorde hon både linjetag och tog stoppsignaler och dirigeringar. Så skönt att vi fick ett bra avslut. Vi har haft flera bra träningar senaste veckan och det är så roligt. Vi har även kört lite vilt och det tar sig också. Det vi måste arbeta mer på är avlämningar vid vatten. Där vill hon gärna släppa och skaka.


Överlag så är jag nöjd med mina fina tjejer även om Wilma har gjort sig förtjänt av lite husarrest i veckan. Hur får man stopp på en överhungrig tollare som är snabb som en vessla och hugger som en kobra. Inga ryggsäckar med mat/godis i går säkra om Wilma får chansen.


Här hemma har vi äntligen fått (Peter har gjort, jag har fått) en altan utanför ytterdörren. Entrén är så stor så att vi kan bord och stolar. Det är en väldigt mysig plats med sol från morgon till sen eftermiddag. Åh vad jag älskar att det är sommar, jag trodde aldrig att den skulle komma i år!


Om 11 dagar har Peter semester och då hoppas jag att även jag är klar med mina jobb så att vi kan dra ut och segla. I år blir det VÄLDIGT lite bygga på semester och förhoppningsvis MYCKET segla.

Av karin - 25 april 2013 14:55

För det första, knappast någon aha-upplevelse, bara ett iaktagande av min egen karaktär. Det går inte att jobba när det är sol och snart vår ute. Och knäpp är jag som sitter och inne bloggar som undanflykt för att slippa jobba, det gör ju att jag än mindre får komma ut i vårvädret. Är huvudet dumt får kroppen lida.


I morse var vi ner på NBK för lite agilityträning med Marie och Kickan. Som repetition från gårdagens kurs så byggde vi upp en enkel bana med delar av det som vi hade svårt för igår. Wilma har svårt att släppa mig och gå framåt. Hon vänder sig om och frågar var hon ska. Igår råkade hon vända sig om samtidigt som hon hoppade in i däcket, varpå hon sen inte ville hoppa i däcket.


Idag bad jag Marie stå i slutet av hoppkombinationen med däcket som sista hinder, så att Wilma skulle ha fokus framåt på belöningen som Marie hade. Det hjälpte och det verkar som om den knuten löstes upp.


Sen slalomet, den eviga stötestenen. SUCK! vad svårt. Wilma har nu börjat att få bra teknik, men även där vänder hon sig om för att fråga mig och då är det lätt att hon missar några pinnar. Speciellt om det är hopphinder innan så att hon har lite fart. Marie fick ställa sig i slutet av slalomet så att Wilma skulle ha fokus framåt. Sen kom jag på mig själv hur jag brukar göra. Det var här AHA-upplevelsen kommer in.


Jag belönar direkt efter sista pinnen. Det gör naturligtvis att Wilma när hon närmar sig slutet av slalomet börjar att fråga mig när belöningen ska komma! I fortsättningen ska jag springa rakt fram efter slalomet och belöna först när vi kommit en bra bit rakt fram från slalomet.


INSIKTER

  1. Belöna slalomet långt efter att det är klart, kanske sätta ett hinder efter slalomet så att hon förstår att banan fortsätter och belöningen kommer senare.
  2. Ge kommando MYCKET tidigare för att hon ska förstå vilket hinder som ska komma, redan i hoppet i hindret innan.
  3. Vid hindret innan slalomet lugnt säga "slalom" och själv dra ner på farten så att Wilma också sänker farten, detta tills hon verkligen kan ta slalomet felfritt själv.
  4. Ta det betydligt lugnare överlag, titta dit jag ska och inte på hindret efter. Titta på och vända mig mot Wilma, istället för som nu att springa ifrån henne för att hinna komma till nästa hinder.

MISO

Miso fick köra lite rally, hon tycker inte att det är det roligaste som finns. Bitvis går hon jättefint, men faller lätt in i lukt och disträ.


Idag fick hon prova balansbommen. Hon tyckte att det var VÄLDIGT LÄSKIGT! Men med klicker och godis så fick jag henne att jobba sig upp och över hela balansbommen. Hon började t o m om och klev till sist upp själv. Modigt av någon som tycker att det är så läskigt. Jag försöker nu att bygga upp hennes självförtroende och bli en modigare hund. På söndag ska vi ha sökträning med ett gäng vi inte har tränat med förrut. Det ska bli spännande att se vad hon tycker om att det ligger okända människor i skogen.

Av karin - 21 april 2013 17:03

Vi började morgonen med att åka och lägga spår, ett vardera åt Wilma och Miso. Det fick ligga till sig ungefär en timme medans vi gick promenad.


Båda spåren var enkla i öppen skog. Det var ju ett bra tag sedan de fick spåra så jag tänkte det var bäst med ett uppfräschningspår, i alla fall för Miso. Ett vanligt appellspår, 300 meter, två vinklar, tre pinnar.


Miso ringade redan från början. Jag fick visa på spåret och ge kommando en gång till och då började hon spåra. Jag tycker att hon slog ganska mycket hela tiden, ca 2 meter åt vardera hållet. Jag lät henne inte avvika mer än så. Hon har ju inte spårat så himla mycket så det är ju bara att öva mer. Men hon hittade rätt hela tiden och jag tycker ändå att hon har förstått vad det handlar om.


Wilma kröp som vanligt nästan ur skinnet innan jag hade släppt på henne på spåret. Hon plockar upp spåret själv och suger tag. Där går det som ett lokomotiv. Jag få hålla igen henne ganska mycket, är glad att hon bara väger 15 kg så att det går att hålla. Nu ska jag börja lägga lite hårda spår åt henne och öka svårighetsgraden. Detta spåret var alldeles för enkelt för henne.


Mitt på dagen så åkter jag och W till Nacka BK för lite agilityträning. Vi var fem ekipage och satte upp en klass 1 hoppbana. Wilma var jätteduktig, kunde hålla sig koncentrerad och tog banan och mina direktiv jättefint. Det vi inte är klara med är slalomet, det kan måste man ju nöta i oändlighet för att få till bra och säkert. Hon har rätt teknik, men kan lätt hoppa över någon pinne om det går för fort. Det är dessutom svårare när jag står så att vi har pinnarna mellan oss. Det ska vi fortsätta att nöta på nästa vecka.


När jag kom hem fick Miso köra lite rally. Läggande under gång och framför runt samt sitt stå vid sidan. Nu ligger båda hundarna bredvid mig och verkar rätt så nöjda. Jag är också nöjd med dagen och snart är min bil nöjd också som får sommardäck på av Peter. Sen blir det lite söndagsmys :-)

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ karinochwilma med Blogkeen
Följ karinochwilma med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013
>>>

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se