Nu ikväll tränade jag och Helena. Vi hjälptes åt med rutan, Helena sände Vilja till rutan och jag vaktade avståndsbelöningen. Det märks på hundarna att de fattar att de inte ska springa direkt till avståndsbelöningen, men de vill så gärna. De är på väg dit men hejdar sig i sista sekund och väljer att gå till rutan istället. Det märktes skillnad från förra gången vi tränade så här. Det går fortare och fortare för dem att fatta vad de ska göra. Både Vilja och Wilma var i gasen så det blev lite tramsigt först.

Jag körde linförighet, ställande, läggande och inkallning med avståndsbelöningen som var Kalles kaviartuben Wilma redan gjort hål på. Den låg i min ryggsäck och när hon gjorde något bra så fick hon en dunderbelöning i form av kaviar.

Tanken är att hon ska förstå att belöningen ligger där och väntar på henne och att hon ska ha något att jobba för. Kanske det kan hålla uppe intensiteten på träning och tävling. Vid ett bra avslutat träningspass blir det kalas i ryggsäcken.

Helena kommenderade mig. Linförigheten gick inte så bra till att börja med men den blev bättre efter hand. Ställandet gick bra. Men på läggandet så reste sig Wilma från liggande till sittande på Helenas kommando, inte mitt. Det måste vi träna på. Jag tror till sist att det blev lite för mycket så hon inte visste vad hon skulle göra.

Känns som om det var länge sedan vi var på klubben och tränade. Det var mörkt och skuggor och det kom lite personer ut från skogen/rastslingan. Wilma var lite på tårna hela tiden ifall något spöke skulle dyka upp. Det är bra att träna på många olika ställen, det behöver vi.

Efter två års tjat så fick jag äntligen som jag ville. Peter såg bara omöjligheter och jag såg bara möjligheter. Det gäller att ha bra argument och lösningar på alla problem.

Anledningen var först och främst att jag skulle ha sällskap eftersom jag jobbar hemifrån mycket. Med Wilma är jag tvungen att masa mig ut om dagarna på promenader. Utan henne skulle jag förmodligen sitta i pyjamasen och jobba från morgon till läggdags. Praktiskt, men det får vara någon måtta på hur mycket grottmänniska man får bli.

Vi ville ha en hund som kan hänga med på allt. En social hund, som inte folk är rädda för och som kan vara med när vi seglar, åker skidor, åker skridskor, vandrar etc. En hund som man kan ha med till stan, i bilen, tillsammans med barn, tillsammans med andra hundar.

Jag hade sett Tollare i det ridhus jag red på och tyckte att de såg trevliga ut. Men alla varnade mig för att de är JÄTTEJOBBIGA! Jag tänkte om och träffade på en lapsk vallhund som var så fin. Men fick höra att de är skälliga. Efter mycket om och men konstaterade jag att alla hundar är jobbiga på något sätt (speciellt om man inte jobbar med dem). Men framför allt konstaterade jag att man ska aldrig fråga andra hundägare, för deras ras är naturligtvis bäst :-). Det bästa är väl att träffa en massa hundar och bilda sig en egen uppfattning.

Vi var också inne på Svensk-Dansk gårdshund för jag hade sett en sån som jag tyckte var fin. Men så mötte vi en sån på vintern med hundtäcke fast det inte var så kallt. Jag ville ha en robustare hund. Dessutom var vi på stockholmsmässan och där tyckte jag att de såg taniga och glosögda ut (förlåt). Slutligen återkom vi till Tollare och åkte och tittade på valpar, och som alla vet så är man ju såld då, oavsett ras tror jag.

Det där med att leta hundras som skulle klara alla kriterier insåg jag var omöjligt. Att det spelar inte så stor roll vilken hund, det är hur man hanterar den och vänjer den vid saker som spelar någon roll. Hur ska man kunna avla fram en seglingsintresserad hund t ex?! Fördelen med Tollare är i alla fall att de gillar vatten, kanske för mycket...

När vi köpte Wilma hade jag ingen tanke på att träna tävlingslydnad. Jag har alltid tyckt det ser lite töntigt och militäriskt ut på tävlingar. Av en slump hamnade jag på ett träningsläger (visste inte ens om att det var tävlingslydnad vi skulle hålla på med). Där upptäckte jag hur kul det var - vi hade en inspirerande instruktör. Och på den vägen är det. Jag ser nog lika töntig ut som de som jag hade sett innan jag började träna. Men militärisk är jag inte. Det absolut viktigaste för mig är att jag och Wilma gör något roligt tillsammans. Självklart vill jag få förstapriser, så mycket tävlingsinstinkt har jag. Men om jag märker att det tar överhand och Wilma inte tycker det är kul då får det vara. Det är ingen tävlingsmaskin jag vill ha.

"Jag lovar och svär att aldrig rulla mig mer i hönsskit, bara jag slipper duscha igen"

I morse efter morgonpromenaden skulle jag flytta om en massa saker inne i förrådet. Wilma var utanför, vi har inga staket men hon brukar hålla sig innanför tomtgränsen. Tills nu. Grannarna har skaffat höns. I alla fall hoppas jag att det var hönsskit hon hade rullat sig i och inte något ännu äckligare.  Vi är tveksamma till hurvida grannarna har någon septitank eller om de löser det på något annat sätt :-(

Vad det än var så luktade det inte direkt hallon! In i duschen och fram med schampot. Nu har hon torkat och ser ut som en ullboll. Kanske hon hade behövts tvättats ändå för hon blev betydligt fluffigare. Hon har börjat få tillbaka pälsen också och slipper se ut som en nakenhund.