Wilma har börjat greppa vad det handlar om.

Läste i svenskan idag en artikel om hundar. Den handlar om hundar generellt och att hundägare mår bättre än andra. Artikeln berättar om lite olika hundar, bl a en hund som lärt sig att känna när matte kommer att få ett epilepsianfall. Hon hade en hund tidigare som spontant reagerade på hennes anfall. När hon upptäckte det så bestämde hon sig för att träna upp en servicehund för ändamålet. Atlas är en Collie, han känner på sig när matte ska få ett anfall, långt innan hon själv förstår det, och har lärt sig att krafsa henne på benet så att hon ska förstå att hon ska sätta sig ned och ta sin medicin. Han kan också hämta väskan med medicin. Om hon ändå har fått ett epilepsianfall så ska han larma andra människor. Visst är det fantastiskt! Jag är vanligtvis lättrörd och detta fick mig att nästan börja gråta. Jag tycker det är så häftigt.

http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_2371829.svd

I morse när vi gick ut kändes det som tusen nålar i ansiktet. Det haglade och blåste orkan (nästan). Bara tappra hundägare vågade sig ut. Wilma som inte har förstått begreppet sovmorgon tyckte att vi skulle gå ut redan vid 6.30, men hon fick tåla sig till 7.30 i alla fall.

Som följd av att vi byggde om i sovrummet var vi tvugna att måla om i hallen (och sen måste vi nog måla om i vardagsrummet p g a det, och sen...:-). Skönt att bli av med cafe latte färgen. Hallen är så liten så det måste vara en ljus färg, men på grund av att den är liten så blir det väldigt skitigt i hundhöjd. Lösningen blev vitt med en rand längst ner, jag hoppas det inte ser ut som en skolkorridor. Jag hittade en mörk mörk lila som nästan går mot svart, supersnygg. Det blir ränder av lila och guld. Vi får se, det kan bli jättebra eller inte. Det går ju alltid att måla över.

Wilma och jag fortsatte med att träna medans färgen torkar. Dels har hon fått hämta metallapporten några gånger. Sen har vi tränat att ligga med hakan golvet och det börjar hon få kläm på fast inte så långa stunder, jag kan väl räkna till ungefär 30. Vi tränade dessutom på targetstickan, hon blir lätt lite otålig för hon tycker ju att hon duttar på den. Men jag håller på och strechar tiden och till slut fattade hon att hon skulle hålla kvar nosen en längre stund, jag kunde räkna till 1010 (alltså inte från 1 till 1010, utan så som man räknar mellan åskan och blixten :-) Nästa steg är att jag ska kunna röra stickan och hon ska gå med så att vi till slut kan göra en 360° sväng.

Jag är så glad! idag kändes det mycket bättre än i onsdags! Wilma var med mig på ett helt annat sätt (fast Helena hade sin pipleksak i fickan).

Idag tränade jag och Wilma mest på ingångar och position. Det är något jag måste lägga extra krut på. Jag tror, att om jag har en bra ingångsposition så har jag fångat in Wilma mycket bättre redan från början och hon blir mer observant på mig.

Sen kommenderade Helena och jag varandra för att Therese ville se ettans moment.  Vi gjorde bara några svängar i linförigheten och det gick jättebra. Wilma kan ju! Ställande och inkallning var också bra. Läggandet fick vi göra om några gånger eftersom Wilma inte lade sig och sen reste sig. Vi har inte kört ettans moment på länge eftersom jag har tränat detaljer. Det känns i alla fall som om det finns hopp om livet...

Se tränade vi rutan. Idag var Wilma mindre fokuserad än sist då det gick så himla bra. Det var bara att sänka krieterierna och flytta sig närmre rutan, med och utan target. När jag körde längre bort fick vi flytta så att jag stod emellan Wilma och den externa belöningen. Hon kan ju lika lätt springa dit, men det verkar som om jag blir en mental blockering för henne att springa och tjuva.

"Mums fillibabba!" sa Wilma och Vilja

När vi var klara var det dags för fruktstund. Wilma och Vilja tyckte att Helenas apelsiner var smaskens, men Ozzy tyckte att de var alldeles för sura :-(

"Huga, apelsiner!"

 Ivrigast var nog Wilma att öppna paketet...

"Kan de' va' korv?"

För att hitta...

En metallapport! Blä tyckte Wilma, det var ena dåliga korvar. Men ok jag tar den i munnen så du kan ta din bild.

"En tennisboll! I gummi, så ska det se ut!"

Bollen i gummi däremot gick hem... men den var tydligen för rolig för den tog matte bort...

Det blev en miniträning inomhus idag. Wilma tyckte tydligen inte att det var tillräckligt för nu håller hon på och demolerar en kartong, en destruktiv sida hon har.

Vi tränade på att hon ska komma in och sätta sig i rätt position. Ofta sätter hon sig lite snett. Jag vet inte om det är för att hon vill kunna se mitt ansikte. Ibland sätter hon sig i jättefin position, framför mina fötter, eller bakom!! Hon tycker det är samma sak. Jag försöker att inte korrigera henne med min kropp. Tittar jag snett bakåt på hennes rumpa så hoppar hon in. Jag försöker låta bli och flyttar mig istället så att hon får en ny chans. Tänkte att jag skulle träna detta utan kommando, för att hon ska få tänka lite själv vad det är som gäller när jag ställer upp mig.

Jag och Helena tränade en timme nu ikväll. Kände att jag var tvungen att få ett avbrott i jobbandet. Vi var hemma hos Helena på en fotbollsplan, endast upplyst av lamporna från gångvägen bredvid. Wilma var helspattig och gnällde hela tiden. Vi försökte oss på lite linförighet och hon hittar inte position och tappar position och gnäller. Jag höll på att bli vansinnig. Mitt humör var inte på topp och då ska man ju inte göra sånt som inte fungerar. Men jag undrar NÄR det ska fungera, just nu känns det som om vi aldrig kommer att få bukt med hennes störningskänslighet. Jag kommer att få harva på med samma moment i olika miljöer tills vi båda har nått pensionsålder.

Vi gjorde även inkallning med avståndsbelöning som Helena vaktade. Det gick bra. Även ställande med avståndsbelöning gick bra. Efter det gjorde vi lite linförighet när H kommenderade och det gick bra några svängar. Och som H sa, man ska ju nöja sig med det. Bestämma sig för att idag ska jag göra två bra svängar i linförigheten eller två bra ställanden etc. Och nöja sig när man fått de där två bra. Jag behöver någon som påminner mig ibland, tack Helena.