Nu ikväll tränade jag och Helena. Vi hjälptes åt med rutan, Helena sände Vilja till rutan och jag vaktade avståndsbelöningen. Det märks på hundarna att de fattar att de inte ska springa direkt till avståndsbelöningen, men de vill så gärna. De är på väg dit men hejdar sig i sista sekund och väljer att gå till rutan istället. Det märktes skillnad från förra gången vi tränade så här. Det går fortare och fortare för dem att fatta vad de ska göra. Både Vilja och Wilma var i gasen så det blev lite tramsigt först.

Jag körde linförighet, ställande, läggande och inkallning med avståndsbelöningen som var Kalles kaviartuben Wilma redan gjort hål på. Den låg i min ryggsäck och när hon gjorde något bra så fick hon en dunderbelöning i form av kaviar.

Tanken är att hon ska förstå att belöningen ligger där och väntar på henne och att hon ska ha något att jobba för. Kanske det kan hålla uppe intensiteten på träning och tävling. Vid ett bra avslutat träningspass blir det kalas i ryggsäcken.

Helena kommenderade mig. Linförigheten gick inte så bra till att börja med men den blev bättre efter hand. Ställandet gick bra. Men på läggandet så reste sig Wilma från liggande till sittande på Helenas kommando, inte mitt. Det måste vi träna på. Jag tror till sist att det blev lite för mycket så hon inte visste vad hon skulle göra.

Känns som om det var länge sedan vi var på klubben och tränade. Det var mörkt och skuggor och det kom lite personer ut från skogen/rastslingan. Wilma var lite på tårna hela tiden ifall något spöke skulle dyka upp. Det är bra att träna på många olika ställen, det behöver vi.

Efter två års tjat så fick jag äntligen som jag ville. Peter såg bara omöjligheter och jag såg bara möjligheter. Det gäller att ha bra argument och lösningar på alla problem.

Anledningen var först och främst att jag skulle ha sällskap eftersom jag jobbar hemifrån mycket. Med Wilma är jag tvungen att masa mig ut om dagarna på promenader. Utan henne skulle jag förmodligen sitta i pyjamasen och jobba från morgon till läggdags. Praktiskt, men det får vara någon måtta på hur mycket grottmänniska man får bli.

Vi ville ha en hund som kan hänga med på allt. En social hund, som inte folk är rädda för och som kan vara med när vi seglar, åker skidor, åker skridskor, vandrar etc. En hund som man kan ha med till stan, i bilen, tillsammans med barn, tillsammans med andra hundar.

Jag hade sett Tollare i det ridhus jag red på och tyckte att de såg trevliga ut. Men alla varnade mig för att de är JÄTTEJOBBIGA! Jag tänkte om och träffade på en lapsk vallhund som var så fin. Men fick höra att de är skälliga. Efter mycket om och men konstaterade jag att alla hundar är jobbiga på något sätt (speciellt om man inte jobbar med dem). Men framför allt konstaterade jag att man ska aldrig fråga andra hundägare, för deras ras är naturligtvis bäst :-). Det bästa är väl att träffa en massa hundar och bilda sig en egen uppfattning.

Vi var också inne på Svensk-Dansk gårdshund för jag hade sett en sån som jag tyckte var fin. Men så mötte vi en sån på vintern med hundtäcke fast det inte var så kallt. Jag ville ha en robustare hund. Dessutom var vi på stockholmsmässan och där tyckte jag att de såg taniga och glosögda ut (förlåt). Slutligen återkom vi till Tollare och åkte och tittade på valpar, och som alla vet så är man ju såld då, oavsett ras tror jag.

Det där med att leta hundras som skulle klara alla kriterier insåg jag var omöjligt. Att det spelar inte så stor roll vilken hund, det är hur man hanterar den och vänjer den vid saker som spelar någon roll. Hur ska man kunna avla fram en seglingsintresserad hund t ex?! Fördelen med Tollare är i alla fall att de gillar vatten, kanske för mycket...

När vi köpte Wilma hade jag ingen tanke på att träna tävlingslydnad. Jag har alltid tyckt det ser lite töntigt och militäriskt ut på tävlingar. Av en slump hamnade jag på ett träningsläger (visste inte ens om att det var tävlingslydnad vi skulle hålla på med). Där upptäckte jag hur kul det var - vi hade en inspirerande instruktör. Och på den vägen är det. Jag ser nog lika töntig ut som de som jag hade sett innan jag började träna. Men militärisk är jag inte. Det absolut viktigaste för mig är att jag och Wilma gör något roligt tillsammans. Självklart vill jag få förstapriser, så mycket tävlingsinstinkt har jag. Men om jag märker att det tar överhand och Wilma inte tycker det är kul då får det vara. Det är ingen tävlingsmaskin jag vill ha.

"Jag lovar och svär att aldrig rulla mig mer i hönsskit, bara jag slipper duscha igen"

I morse efter morgonpromenaden skulle jag flytta om en massa saker inne i förrådet. Wilma var utanför, vi har inga staket men hon brukar hålla sig innanför tomtgränsen. Tills nu. Grannarna har skaffat höns. I alla fall hoppas jag att det var hönsskit hon hade rullat sig i och inte något ännu äckligare.  Vi är tveksamma till hurvida grannarna har någon septitank eller om de löser det på något annat sätt :-(

Vad det än var så luktade det inte direkt hallon! In i duschen och fram med schampot. Nu har hon torkat och ser ut som en ullboll. Kanske hon hade behövts tvättats ändå för hon blev betydligt fluffigare. Hon har börjat få tillbaka pälsen också och slipper se ut som en nakenhund.

Ett helt gäng spårentusiaster.

Idag var det lite skönare att lägga spår mot förra gången med minusgrader och snö. Vi blev ett helt gäng som samlades, kul! En liten miss blev det när jag var tvungen att korsa en annans spår, liten miss i kommunikationen. Men det ska ju hundarna klara av. Idag blåste det lite vilket märktes på Wilma då hon gick högre än vanligt med nosen och slog lite fram och tillbaka.

Jag lade spåret i form av ett M, vilket trixade till det lite för Wilma. De snäva vinklarna och vinden gjorde att hon snurrade runt lite i varje vinkel för att hitta till spåret. Jag hade fullt sjå när snitslarna fastnade i spårlinan och det såg ut att kunna bli ett stort garnnystan av alltihop. Men efter lite trasslande så kom vi loss och det var full fart framåt. Det kanske var på grund av det som vi missade en apport. Jag vet inte om Wilma markerade den och jag gick förbi. Vanligtvis plockar hon upp apporten och kommer till mig med den. Men eftersom spår är det bästa som finns så kan hon ibland bara markera den för att snabbt komma vidare i spåret.

Jag tror jag ska ta bort snitslarna ett tag. Förrut körde jag helt utan och det gick bra, då fick jag lita helt på Wilma. Nu känner jag att jag blir lite beroende av dem. Dessutom får jag för mig att Wilma kollar efter dem. Hon är ju rätt vaksam på allt i sin omgivning och det skulle inte förvåna mig om hon har gjort lite egen matematik i skogen. "Aha! snitsel = pinne".

När alla var klara med sina spår gick vi en promenad där vi kunde släppa hundarna. Det blev fullt ös på Berner Sennen-hundarna, det är så härligt att se dem dundra fram. Wilma tycker inte så mycket om när det dundrar så hon håller sig ganska nära mig och går på små egna strövtåg. Jag tror att Wilma är riktigt trött nu. Dels körde jag lite back-övningar i morse och sen spår. När husse kom hem så fick han en glad men sansad och kort hälsningsceremoni innan hon gick och lade sig i korgen igen. Vanligtvis så är det tinnitusvarning när han kommer hem.

"Kolla... här är typ den lerigaste pölen i hela hagen! - matte som äääälskar att städa hemma."

Idag började vi att träna på att backa, utan kommando och medans jag själv är helt passiv. Hon ska själv välja beteendet.

Wilma fick först klura ut att hon skulle backa. Jag satt på golvet framför henne. Först lade hon sig ner satt upp och provade lite innan hon råkade kliva ett steg bakåt och då klickade jag och kastade godiset mellan frambenen, då hon backade för att nå godiset klickade jag igen. Hon fattade snabbt att det var backa hon skulle göra.

Nästa steg var att hålla godiset synligt i handen och att hon för att få det måste backa. Först ville hon naturligtvis gå fram emot godiset, men då stängde jag handen och hon var tvungen att backa för att få ett klick/godis.

Nu har jag börjat försöka länga hennes backande. Jag försöker att gå långsamt fram för att hon ska backa rakt och noggrant. Nästa steg är att flytta ut och få henne att backa fast jag går ifrån henne.

Solen går upp över Baggensfjärden.

I morse var det magiskt. Hela Baggensfjärden brann då solen gick upp. Den lilla is som har legat har slagits sönder av vinden. Nu är skridskoturerna över för ett tag framöver.

Efter morgonpromenaden åkte vi och valde ut en ny tapet till sovrummet. Mycket vånda, – tänk om vi har valt fel!!! Men som Peter nyktert konstaterade, "då får vi tapetsera om". Vilken klippa han är... :-) Resten av dagen försvann i ett vips. Jag har slipat och spacklat lite mer. När det har torkat kan jag börja måla.

Wilma och jag tog en promenad och tränade lite efter vägen. Backade i fotgåendet längs staket och tränade på att "skvallra" när vi möte andra hundar. Hejdar jag bara henne i tid och kör kontaktövningar så är det inga problem. Annars ska hon alltid stirra ut mötande hund, resa lite ragg, morra för att sen vifta på svansen och lukta nyfiket på den andra och göra sig till. Snacka om fel kroppsspråk!

Vi tränade lite på ställande, läggande under gång och inkallning med avståndsbelöning. Det märks att jag har varit lite slarvig att fortsätta träna dessa moment sen i december när hon löpte och var allmänt stissig. Då lät jag henne bara vara och tränade på sånt hon tycker är kul. Nu lade hon sig sig först på ställandet. Kan också bero på att jag tränade snabbt läggande ganska mycket då i november/december. Efter några missar fattade hon i alla fall att det var ställande vi höll på med.

Jag ska framöver träna mest på ettans moment och nästan enbart med avståndsbelöning. Efter ett moment och efter flera på raken. Något man kan ta med sig i tävlingssammanhang - en dunderbelöning i ryggsäcken när man är klar. Ska börja med att ge henne ur den där kaviartuben hon redan har satt sina vampyrtänder i. Aaoooo!

Wilma, Mallis och Conrad.

Idag blev det inte mycket hundträning. Vi träffades som vanligt på morgonen med nästan hela hundgänget. Varje morgon träffas vi nere vid strandpromenaden, på vardagar är det fler pensionärer än hundar men på helgerna brukar det bli ett helt gäng med hundar av olika storlekar och raser. Ibland är man knappt vaken 7.30 på helgen för att gå en hundpromenad. Men Wilma brukar vakna ungefär 7.00 Efter att jag och Peter har skickat henne mellan oss en halvtimme så slutar det med att vi båda är vakna och går hundpromenad.

"Pinnen är min" säger Conrad, "Ge dig, du vet att det är jag som bestämmer" säger Wilma.

I morsen blev det till sist sex hundar som snurrade runt och jagade varandra. Wilma som inte tycker om när det springs för våldsamt och låter för mycket (Rottisblandning Tilda har en väldigt grov röst!) måste ibland rycka ut och ställa allting till rätta. I morse kom Papillonen Curtis ner när vi andra var på väg att gå. Han blev överfallen av alla stora hundar som var tvungen att inspektera hans ändalyckt. Tilda som är en blandning mellan Rottis/Labbe/Border Collie, men mest ser ut som en rottis blev väldigt kär. Och jag tror kärleken var ömsesidig för de kunde inte slita sig från varandra. En udda kombination, undrar om det förhållandet skulle hålla i längden... förlåt höjden. Roligt att små hundar ofta tycker att det är väldigt stora och stora hundar ofta får för sig att de är knähundar.

Rottis+Papillon=Rottillon

Hundarna vet precis vilka människor som är godisstationer och när godiset ska utdelas. Inte mycket kan rucka på den ritual som utförs varje morgon på samma sätt. Från att ha brakat runt som galningar sätter de sig som små ljus för att få sin beskärda del.

Mums! en av godisstationerna.

Resten av dagen har ägnats åt garderobsbygge. Nu har Peter avklarat sin del som snickare. Nu kommer jag in som spacklare och målare. Jag är rackarns bra på att bredspackla. Nästa vånda är att välja tapet. I morgon ska vi åka på en en rekogniseringstur. Ska bli skönt att slippa sova i vardagsrummet. Vårt hus påminner om hemma hos "Albert och Herbert", det är prylar precis överallt.

Vilja och Wilma på stadspromenad.

Idag har vi varit i Tantolunden inne i stan tillsammans med några ur träningsgänget. Det var varmt och skönt, soligt och 0-gradigt. Först blev det en promenad längs Årstaviken från Skanstull till Tanto. Sen tränade vi lite på momenten från 1:an. Wilma var lite seg. Kan vara dagsform men också att vi var i en ny miljö. Fast då brukar hon vara lite stirrig. Men ibland på tävlingar har hon blivit lika seg. Bra att vara i olika miljöer och träna. Jag band upp henne för att hon skulle få vila lite och ha lite tråkigt.

Helena och jag hjälptes åt med rutan. Helena skickade Vilja på target i rutan, jag satt med avståndsbelöning på sidan av. När Vilja gjorde rätt fick hon springa till avståndsbelöningen. När hon gjorde fel lyfte jag bara bort den. Det gick jättebra. Sen bytte vi och gjorde samma sak med Wilma. Hon förstod också ganska snabbt vad hon skulle göra, även om om gärna ville bli kvar hos Helena och belöningen.

En riktig stadshund bär sin egen bajspåse.