Ikväll var vi iväg i snålblåsten och snöyran till Värmdö BK för tävlingsträning. Fem ekipage startade i lk1. För mig är det absolut viktigaste nu att Wilma får en bra känsla för att tävla, därför har jag fortsatt med mina avståndsbelöningar. Tävlingsledningen var lite frågande till vad jag ville och jag kunde inte sätta belöningen riktigt där jag ville utan var tvungen att sätta den ganska nära där vi höll på inne på appellplanen. Vilket gjorde att Wilma försökte att tjuva den i inkallningen. Men det gör inte så mycket. Vi får träna mer på doggy-zen. Jag ska mer och mer fasa ut avståndsbelöningen mellan momenten och bara ge den när vi är klara med hela programmet.

Bättre känsla för tävling

Det känns som om Wilma faktiskt tycker att tävling är helt ok och är fokuserad på mig trots andra främmande hundar och människor som tittar på och tävlingsledare som kommenderar. Tidigare så har hon ju haft fullt sjå att hålla koll på allt och alla. Och hon har blivit lite låg, jämfört med på träning.

Bra att se sig själv och hunden på film

Ikväll filmade de som ville vilket var jättebra. Då kunde jag jämföra protokollet med vad jag sen fick se. Poängen sa inte så mycket eftersom de t ex nollade mig p g a att jag avbröt linförigheten för att belöna. Jag tror inte riktigt att de förstod att det var det som var meningen, för jag fick en nolla för helheten eftersom hon lämnade planen då jag skickade henne till avståndsbelöningen. Jag kan tycka att på en tävlingsträning så är det viktigare att få ett allmänt omdöme än faktiska poäng. För hon gick fint i linförigheten innan jag skickade henne på belöningen. Då var det bra att själv kunna bilda sig en uppfattning genom filmen.

Jag måste sträcka på mig

Men det jag fick med mig ikväll som omdöme och som jag till viss del redan känt och som jag också såg nu på filmen var att jag dels går väldigt framåtlutad (90-åringen med ryggskott!), dels att Wilma går långt fram i fria följet innan läggandet och ställandet. Det var bra att se. Jag får be mina träningskompisar vråla "sträck på dig!" när jag går som en metkrok.

Ikväll ville hon inte riktigt ta apporten jag tror att hon tyckte den var lite läbbig och söndertuggad. Men hon höll den om än lite svajigt i mungipan. Jag får träna på lite olika material.

Sen tog jag ett kraftigt dubbelkommando på hoppet eftersom hon har börjat hoppa upp på mitt ben, och jag ska träna bort det.

Bättre på att kontrollera situationen

Men över lag är jag nöjd och känner att jag har gjort mer medvetna val än jag gjort tidigare då jag mer har försökt vara tävlingsledaren till lags och nästan bara hoppats att Wilma ska genomföra saker utan att balla ur. Det känns som om jag börjar få mer koll på hur jag ska höja henne då hon är låg och dämpa när hon är för hispig.

Wilma var helt tossig när vi var uppe i Sandviken, en riktig (s)tollare :-)

Hon kastade sig i alla snödrivor och fick kämpa som en galning för att ta sig fram på sina korta tollareben. När vi gick promenad så hoppade hon fram på bakbenen som en liten känguru för att se över på andra sidan snödrivorna. Hon såg ut som en sån där liten surikat, med så låång hals som bara var möjligt. Jättemysigt.

Wilma utan snö...

Ikväll ska vi ta oss till Värmdö BK för tävlingsträning, blir spännande att se hur hon fungerar. Jag har bestämt mig för att försöka på en tävling nu innan hon börjar löpa. Sist var det bara 4,5 månad mellan löpet så jag är livrädd att hon ska börja för tidigt igen. För då var hon väldigt ur gängorna och jag var helt oförstående för vad som hände eftersom hon var 1,5 månad för tidig. Som tur är så har hon i alla fall inte varit skendräktigt som bästa kompisen Mallis, som går omkring och gnäller och bäddar ner sin pipleksak hela tiden. Någon som vet hur man hjälper en skendräktig hund, eller är det bara att låta dem hållas?