karinochwilma

Alla inlägg under maj 2009

Av karin - 31 maj 2009 21:15

Det är nyttigt att titta på när andra tävlar. Igår när vi var på Nacka BK och tittade på tävlingarna fick vi verkligen chansen att se hur föraren påverkar hundens attityd.


Dels var det en kvinna som vi har stött på tidigare på en kurs. Hon har en Riesenschnauzer. Mycket hund och hon hade svåra problem med den på kursen för ett år sedan. Hon var uppgiven och väldigt arg redan då. Igår var hon med och tävlade i ettan. Redan när hon gick ut i linförigheten såg det ut som om hon var ute och kvällsrastade hunden. Föraren såg ut som om hon inte alls tyckte det var roligt, stannade flera gånger och ryckte på axlarna och såg så sur ut. Hunden var okoncentrerad, kollade runt omkring sig och gick en halvmeter efter henne. Till slut ryckte hon hårt i kopplet, aj aj, fick tillsägelse av domaren. Hon fick en 0:a på helheten. Med den attityden undrar jag varför hon har kvar en hund som hon uppenbarligen mest tycker är skitjobbig (hon borde nog inte ha hund alls...).


En annan tjej som jag har träffat på olika tävlingar är jättetrevlig. hon liksom flera andra hade problem. Hennes hund lade sig inte på läggandet. Jag såg hur hon liksom sjönk ihop när hon vände sig om och såg att hunden fortfarande stod (för övrigt ett jättebra ställande...). Jag kände igen känslan, det känns liksom all luft går ur en. Då krävs det ganska mycket för att man ska kunna rycka upp sig. Just då när man står där är man nog inte så medveten om hur man ser ut/gör eftersom man bara reagerar och kanske är nervös. Men hunden känner det nog och påverkas av det. Kan man träna på att kontrollera hur man ser ut och reagerar så att man kan behålla ångan uppe i alla situationer?

ANNONS
Av karin - 31 maj 2009 17:28

Var inte frivilligt. Detta som skulle bli en soft dag började i och för sig lugnt med en hundpromenad till badet. När vi kom hem och hade dukat upp frukosten på altanen så drog grannen igång med värsta traktorgrävskopan och körde omkring på sin tomt. Därmed blev den njutningsfulla långa frukosten med tidning blott en fantasi.


Vi stökade undan frukosten snabbt för att åka och lägga i båten. Brorsan har ju hemsnickrat lite med motorn och sen har den inte gått på två år. Peter skruvade ihop alla reglage och vi stoppade i båten i sjön. Wilmenlund tyckte först inte att det var någon bra idé, en alldeles för liten båt. Men med lite övertalning hoppade hon i. Med lite trassel med att starta motorn lyckades vi komma iväg och körde i full sprutt över Baggensfjärden och in i Strömma kanal. Där är det ganska smalt och hastighetesbegränsning 5 knop. Då upptäckte Peter att han inte kunde sänka hastigheten! Men vi kom i alla fall ner i 7 knop och åkte vidare. 


Vi stannade i alla fall vid en gästhamn för att kolla vad som kunde vara felet. Jag gick och köpte glass medans Peter öppnade motorn. När jag var på väg tillbaka hörde jag ett högt motorljud och sen såg jag Peter komma simmandes. Först fnissade jag till för jag trodde han hade tappat balansen och druttat i. Men sen blev jag lite orolig för när jag kom fram låg båten upp och nedvänd. När han hade provat att starta motorn på tomgång så hade växeln hoppat i av sig själv. Eftersom båten låg förtöjd vid bryggan så sparkade den bakut och gjorde ett skutt. Peter som var rädd att fastna i propellern kastade sig av och simmade så långt bort han hann från motorn.


Det var ju bara att klä av i sig i bh och trosor och hoppa i för att vända åbäket. Det gick bra men sen fick jag simma runt och fiska upp åror, kläder och annat. Min jacka med alla Peters nycklar och plånbok samt GPS:en hade sjunkit. Jag fick valla av området genom att gå genom blåleran på botten och känna mig fram med tårna. Men jag lyckades fiska upp både jackan, GPS:en och några delar till motorn. Wilma simmade runt runt mig och fiskade upp en träbit som hon ville ha upp på land.


Vi fick ringa efter skjuts för att hämta bilen med trailern, och så plockade vi upp båten igen. Nu håller Peter på att skruva isär motorn :-)


Jag har i alla fall fått en massa frisk luft, alldeles för mycket sol och ett avsvalkande om än inte så fräscht bad.


Tacka vet jag segelbåtar!!!


ANNONS
Av karin - 30 maj 2009 20:30

I morse åkte jag och Wilma med Helena och Vilja till Nacka BK för att titta på de som tävlade i 2:an och bilda oss en uppfattning om hur det ser ut, hur de kommenderar etc. 6 ekipage startade och inget av dem var riktigt bra. Jag tror att värmen tog hårt åt hundarna för många såg riktigt seeega ut. Det var bara en hund som var ganska duktig och som kan ha tagit ett förstapris. Vi såg aldrig prisutdelningen. Vi satt kvar i solen och pratade lite för länge :-)


Vi tittade även på ettan eftersom vi hade några bekanta där som vi ville hålla tummarna för. Nu var det ju ännu senare och varmare så även i ettan var det segt. Inte många förstapriser där heller.


Vilja, Wilma och Pebbels fick träna passivitet och det gjorde de bra. Jag var rätt så nöjd med att det inte var jag som tävlade. Jag tror på kvällstävlingar när det är så här varmt.


Sen var jag tvungen att åka hem och gå in och jobba :-( Men jag har fått min beskärda del av sol ändå. En riktigt fin bonnbränna har jag. Och i morgon ska det bli ännu finare och vi ska lägga i lillbåten. 


(Vilken tur att Robinson inte är direktsänt, då hade man fått setat och tittat på några som stått och vinglat på en bräda i en timme... pust!)

Av karin - 29 maj 2009 21:17

Det blev lite körigt idag med ett fotojobb och väntande på sotaren. Men Helena var snäll och väntade in mig så vi kunde åka till Velamsund för att lägga viltspår. Tur är att det är ljust och varmt. Mindre roligt var att myggen verkar ha vaknat till liv.


Helena hade varit duktig och ritat upp en skiss på hur vi skulle lägga spåret. Jag hade tagit med mig GPS för att vi skulle hålla koll på spårlängden. Varje "ben" 100 meter utom det sista som skulle vara 200 meter med ett bloduppehåll på 10 meter.


Bra skiss tyckte jag, det kör vi på. Vi lade Viljas spår först. Jag gick först med GPS och Helena gick efter och skvätte blod... Men var inte H:s skiss lite tråkig...?



Jag försökte vara lite konstnärlig och lade ett lite annorlunda spår, vänder man på det så ser det nästan ut som en Flat i profil, eller hur?!. Eller så var det så att jag inte skulle ha stirrat mig så blind på antal meter utan använt kartfunktionen på GPS:en. Helena tyckte jag hade lagt ett väl svårt spår till Vilja?!


När vi lade Wilmas spår så gick Helena med GPS:en. Denna gång med mer koll på kartan...


Inte heller detta som den ursprungliga skissen. Men skogen sätter ju lite gränser. Det blev i alla fall ett lite lättare spår :-)


När vi var klara med det åkte vi ner till Velamsund och lät hundarna bada medans vi avnjöt Helenas sockerbakelser. Bra med lite energi efter att ha lagt två spår, 600 meter vardera. Tanken var att hinna träna lite lydnad också men vi hann precis fika och svalna av (tack Vilja för den blöta bredtacklingen...) innan det var dags att återvända till spåren.


Vilja började spåra innan en spårselen var på. Sen drog hon iväg som skjuten ur en kanon. Spåret var inte bara konstnärligt lagt det var även en fysisk utmaning. Efter de först hundra meterna när vi kommit upp för en brant så släppte Helena spårlinan för att reda ut något trädtrassel och då drog Vilja som en avlöning. Jag såg något brunt som swishade förbi och sen något vitt som sprang efter. Sen stod jag där ensam med min GPS. Jag följde dock det spår vi hade lagt och till slut kom jag ikapp H och V, lätt anfådda båda två :-)


Vilja lyckades ta det svåra spåret med undantag mot den sista habrovinken där spåren korsades. Hade inte Vilja gjort den där tokrusningen i början så hade hon nog klarat det också. Men nu var hon trött och började bakspåra en bit. Vi visste inte riktigt var klöven låg, men eftersom jag hade GPS:en så kunde vi hitta den och Vilja fick hitta den till slut.


Wilmas spår var ju betydligt enklare. Denna gång hade hon betydligt högre tempo mot första gången. Nu visste hon precis vad det handlade om. Jag kan tänka mig att kör vi fler gånger så kommer det att gå fortare och fortare. Hon spårade i alla fall fint och gjorde tydliga vinklar. Inga konstigheter. I slutet låg en grisfot. När jag lade ut den var den halvfryst. Nu var den vältinad och påminde lite om en människohand. MYCKET äckligare en Viljas älgklöv. Men Wilma tyckte den var mums och den tänkte hon minsann inte släppa. Hon gick bestämt med den hela vägen till bilen, och blev riktigt arg när jag fösökte ta den ifrån henne. Nu ligger den i frysen igen.


Tack Helena för en bra kväll. Ledsen Vilja för den lite oväntade utmaningen, men jag visste väl att du skulle fixa det ;-)

Av karin - 28 maj 2009 19:28

Jag var på en bra föreläsningsdag i måndags. Den handlade främst om hur man blir en vinnare i lågkonjunkturen och vände sig mot entreprenörer och företagare. Men mycket som sas där går att använda dagligdags, privat som i jobb.


Visste ni att 87% av tankar vi tänker om oss själva är negativa. Och att människor oroar sig i onödan. Endast 8% av allt vi oroar oss för är befogat. Det andra är sånt vi inte kan göra något åt, saker som kanske aldrig kommer att inträffa, och oro som är kraftigt överdriven i förhållande till vad som är befogat.


Man talade också om vikten av att tänka framåt. Bakåtblickande grubblerier försämrar våra prestationer med upp till 60%. Föreläsare gav som exempel J-O Wallner som bara tittade på de matcher han vann och där han spelade bra. De andra fick hans tränare titta på och analysera. På det sättet såg han bara alla bra slag han gjorde och hade det inpräntat inför nästa match. Positivt tänkande skapar positiva resultat.


Det är också viktigt att visualisera och sätta upp mål, stora som små. Skriva ner dem och göra en plan. Då blir det mer handgripligt och lättare att bryta ner i delar. Se till att få belöningar på vägen och ha roligt.


Jag tänkte på hur man kan använda detta i hundträningen. Eftersom träningen är den större delen av all tid vi lägger ner på hunden, tävlingarna är bara slutdestination, kvittot, så är det så viktigt att träningen är rolig. När vi hundförare och hunden inte längre tycker att det är roligt så måste man kanske tänka om. Är målet för högt satt? Behöver man fler delmål för att få chans att lyckas fortare/oftare? Är belöningarna inte tillräckliga? Är utmaningen för liten?


Susanne Liljenberg, en av föreläsarna och skaparen av företaget Granit hade en bra devis. "Ta inte livet så allvarligt, du kommer inte levande ur det i alla fall". Med det menade hon att vi inte alltid behöver vara så himla seriösa, det är ok att vara en glad amatör som brinner för sin sak, det är ok att inte kunna allt och "göra bort sig".

Av karin - 28 maj 2009 17:28

Jag har ju bestämt mig för att prova två ettor till för att se om vi kan ta något mer förstapris. Därför kommer jag att fokusera på dessa moment två veckor framåt, men samtidigt lägga in t ex rutan och fritt följ. Inkallning med ställande ska jag ta det lite lugnt med så att jag inte riskerar att förvirra ettans inkallning. Tvåans apport och hopp tänker jag också träna på.


Nu har jag kört delar av moment flera gånger och sen hela momentet kanske bara en eller två gånger. Det känns som om delarna sitter så är hela momentet bara att skruva ihop som en Billyhylla. Dessutom blir det inte lika tjatigt och träningen går fortare. Bättre att köra korta och fler träningar, än att harva på länge.


Idag tränade jag här hemma på fotbollsplan en stund. Jag började med att ställa upp en ruta och lät den stå.


Sen körde jag linförighet och belönade med extern belöning. Wilma är fortfarande svajig. Ibland en klockren 10:a och ibland en undermålig 6:a. Jag försöker att vara noga och belöna vid rätt tillfälle. Men jag tror mycket att det handlar om att få henne alert på mig.


Efter det körde jag ett läggande och en inkallning på raken. Inkallningen var jättefin hon sprang fort och gjorde en fin ingång utan hopp. Jag hade tänkte köra ett ställande under gång också, men eftersom inkallningen var så himla fin så skickade jag henne på externbelöningen direkt.


Sen gjorde jag ett ställande under gång och skickade på externbelöningen.


Efter det skickade jag henne på rutan från dryga 15 meter. Jag hade lagt in targeten när jag ställde upp rutan. Wilma sprang kanske 10 meter och ställde sig. Jag tog in henne igen och hetsade henne lite mot rutan. Denna gång sprang hon i full fart och ställde sig mitt i rutan. Gjorde om en gång till utan target och från drygt 15 meter och den gick också bra. Sen flyttade jag rutan till ett annat ställe och lämnade momentet för ett tag.


Istället körde jag ettans fåniga apport. Wilma väntar fint på mitt kommando, greppar bra och håller bra utan tugg.


Sen lade jag apportbocken mellan oss med två-tre meters mellanrum och gjorde några ingångar tills jag var nöjd. Sen gjorde jag en tvåans apportering och den var en klockren 10:a! Hon galopperade ut i fullfart, greppade nästan apportbocken i vändningen, kom in med bra fart, gjorde en fin ingång och satte sig perfekt vid mitt ben med apportbocken stadigt i mun :-)


Efter det skickade jag Wilma två gånger på den nya rutan. Ena gången ställde hon sig vid vänster främre kon, andra gången sprang hon jättefint ut och ställde sig i mitten.



Av karin - 26 maj 2009 21:13


Det tog sin tid men nu har jag läst klart "Skjut inte hunden!" av Karen Pryor. Boken utkom redan 2003 så många av er har nog hunnit läsa den redan. Här kommer i alla fall en utlovad recension.


Karen Pryor är biolog, beteendevetare och pionjär inom delfinträning. Hon hittade nya former att träna delfiner, som också går att använda på hundar, katter, hästar, hönor, människor... Hon har bland annat varit med i projekt där man framgångsrikt har använt klickerträning på autistiska barn.


Hennes idéer bygger på positiv förstärkning - förstärkningsträning. Kort sagt, förstärker man ett önskvärt beteende så är sannolikheten att denna handling kommer att upprepas stor. Exempelvis blir du jätteglad när en kompis som aldrig hör av sig äntligen ringer så är sannolikheten att denne person ringer igen. Börjar du däremot klaga på att personen i fråga aldrig hör av sig så är det troligen så att det går längre och längre tid mellan samtalen.


I boken tar hon upp skillnaden mellan positiv och negativ förstärkning. Boken tar också upp shejping - att forma ett beteende i små små steg.


Karen Pryor talar också om att tajmingen är viktig. Man måste exempelvis klicka/berömma exakt när beteedet inträffar, varken före eller efter. Eftersom klickerträning mycket bygger på att hunden (delfinen, hästen, barnet etc.) själv ska komma fram till vilket beteende som ger utdelning.


Det är också viktigt att inte ha för stora förstärkare/belöningar. Ju mindre förstärkare, desto snabbare äts den upp. Det minskar väntetid och ger utrymmer för fler förstärkare per träningspass. Sen kan man använda sig av en jackpot som är mycket större än de vanliga förstärkarna och kommer som en överraskning. Används t ex för att markera ett genombrott, att man för första gången lyckas med ett svårt moment.


I boken tar hon också upp hur man blir av med oönskade beteenden.


Boken presenterar exempel på olika metoder att lära in saker. Varav 4 är av den "gamla" modellen med bestraffningar etc. Dessa exempel på metoder tyckte jag personligen var lite onödiga och ögnade bara igenom.


Förutom det partiet så är boken absolut läsvärd. Det som är häftigt är att detta träningssätt är så enkelt och lustfyllt. Både för tränaren och eleven. Hunden börjar att spontant bjuda beteenden för att den tycker det är roligt att träna och som tränare får man använda fantasin för att hålla jämna steg och kunna bjuda på utmaningar, komma på nya vägar om man kör fast. Man kan dessutom använda metoden på annat än hundar. Barn, maken/makan, arbetskamrater, arga busschauffören... :-)


Av karin - 25 maj 2009 21:19

I väntan på att vi är klara med 2:an så tänkte jag tävla någon 1:a till. Vi har ju mest tränat 2:an den sista tiden så ikväll på träningstävlingen så tänkte jag testa 1:an. Det var så himla skönt ikväll. Klockan var 21 när vi åkte hem och jag hade fortfarande kortärmat på mig.


PLATSLIGGNING: Det var många hundar, men Wilma låg lugnt 3 minuter, med mig synlig. Hon är ju fortfarande löpseg så det är väl bara att utnyttja.


LINFÖRIGHET: Wilma var lite för långt framför mig och släppte någon gång i svängen, men annars med mig bra.


LÄGGANDET UNDER GÅNG: Jag såg inte hur fort hon lade sig, tyckte jag såg i skuggan att det inte gick jättefort, men hon lade sig direkt på kommandot.


INKALLNING: Inget vidare tempo, men hon kom in och ingången var utan hopp mot benet.


STÄLLANDE UNDER GÅNG: Såg ju inte heller här men mannen som kommenderade mig sa "bra" och det kändes som om hon ställde sig utan extra steg.


APPORT: Jag fick ge ett litet dubbelkommando, men sen tog hon den och höll fint.


HOPP ÖVER HINDER: Vi har ju tränat uthopp mest den sista tiden och utan någon som kommenderar. Wilma hoppade på tävlingsledarens kommando första gången. Vi gjorde om och då gick det bra.


Generellt så är Wilma seeeeeg. När jag försökte leka med henne och kastade bollen tittade hon bara på den och sen på mig med ett "hämta den själv om du tycker den är så kul". Jag lade ner träningen och fick nöja mig med att ha kört igenom alla moment. Jag kan inte säga att jag tycker 1:ans moment är jätteroliga heller :-)


Den nya jaktträningen däremot tycker Wilma är JÄTTEKUL! När jag tar fram dummisarna blir hon helt galen. Idag innan jag åkte till klubben så packade jag om träningsväskan och lade ur dummisarna på golvet. När vi skulle gå så tog hon en av dem och rusade ut. Där kommer jag att få göra motsatt. Ta bort dem och tråkträna i skogen tills hon har lärt sig att man inte får något genom att gnälla och skälla.



Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ karinochwilma med Blogkeen
Följ karinochwilma med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
        1 2 3
4
5
6 7 8 9
10
11 12 13 14 15 16 17
18
19
20
21 22
23
24
25 26
27
28 29 30 31
<<< Maj 2009 >>>

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se