Det blev lite körigt idag med ett fotojobb och väntande på sotaren. Men Helena var snäll och väntade in mig så vi kunde åka till Velamsund för att lägga viltspår. Tur är att det är ljust och varmt. Mindre roligt var att myggen verkar ha vaknat till liv.

Helena hade varit duktig och ritat upp en skiss på hur vi skulle lägga spåret. Jag hade tagit med mig GPS för att vi skulle hålla koll på spårlängden. Varje "ben" 100 meter utom det sista som skulle vara 200 meter med ett bloduppehåll på 10 meter.

Bra skiss tyckte jag, det kör vi på. Vi lade Viljas spår först. Jag gick först med GPS och Helena gick efter och skvätte blod... Men var inte H:s skiss lite tråkig...?

Jag försökte vara lite konstnärlig och lade ett lite annorlunda spår, vänder man på det så ser det nästan ut som en Flat i profil, eller hur?!. Eller så var det så att jag inte skulle ha stirrat mig så blind på antal meter utan använt kartfunktionen på GPS:en. Helena tyckte jag hade lagt ett väl svårt spår till Vilja?!

När vi lade Wilmas spår så gick Helena med GPS:en. Denna gång med mer koll på kartan...

Inte heller detta som den ursprungliga skissen. Men skogen sätter ju lite gränser. Det blev i alla fall ett lite lättare spår :-)

När vi var klara med det åkte vi ner till Velamsund och lät hundarna bada medans vi avnjöt Helenas sockerbakelser. Bra med lite energi efter att ha lagt två spår, 600 meter vardera. Tanken var att hinna träna lite lydnad också men vi hann precis fika och svalna av (tack Vilja för den blöta bredtacklingen...) innan det var dags att återvända till spåren.

Vilja började spåra innan en spårselen var på. Sen drog hon iväg som skjuten ur en kanon. Spåret var inte bara konstnärligt lagt det var även en fysisk utmaning. Efter de först hundra meterna när vi kommit upp för en brant så släppte Helena spårlinan för att reda ut något trädtrassel och då drog Vilja som en avlöning. Jag såg något brunt som swishade förbi och sen något vitt som sprang efter. Sen stod jag där ensam med min GPS. Jag följde dock det spår vi hade lagt och till slut kom jag ikapp H och V, lätt anfådda båda två :-)

Vilja lyckades ta det svåra spåret med undantag mot den sista habrovinken där spåren korsades. Hade inte Vilja gjort den där tokrusningen i början så hade hon nog klarat det också. Men nu var hon trött och började bakspåra en bit. Vi visste inte riktigt var klöven låg, men eftersom jag hade GPS:en så kunde vi hitta den och Vilja fick hitta den till slut.

Wilmas spår var ju betydligt enklare. Denna gång hade hon betydligt högre tempo mot första gången. Nu visste hon precis vad det handlade om. Jag kan tänka mig att kör vi fler gånger så kommer det att gå fortare och fortare. Hon spårade i alla fall fint och gjorde tydliga vinklar. Inga konstigheter. I slutet låg en grisfot. När jag lade ut den var den halvfryst. Nu var den vältinad och påminde lite om en människohand. MYCKET äckligare en Viljas älgklöv. Men Wilma tyckte den var mums och den tänkte hon minsann inte släppa. Hon gick bestämt med den hela vägen till bilen, och blev riktigt arg när jag fösökte ta den ifrån henne. Nu ligger den i frysen igen.

Tack Helena för en bra kväll. Ledsen Vilja för den lite oväntade utmaningen, men jag visste väl att du skulle fixa det ;-)