Det är nyttigt att titta på när andra tävlar. Igår när vi var på Nacka BK och tittade på tävlingarna fick vi verkligen chansen att se hur föraren påverkar hundens attityd.

Dels var det en kvinna som vi har stött på tidigare på en kurs. Hon har en Riesenschnauzer. Mycket hund och hon hade svåra problem med den på kursen för ett år sedan. Hon var uppgiven och väldigt arg redan då. Igår var hon med och tävlade i ettan. Redan när hon gick ut i linförigheten såg det ut som om hon var ute och kvällsrastade hunden. Föraren såg ut som om hon inte alls tyckte det var roligt, stannade flera gånger och ryckte på axlarna och såg så sur ut. Hunden var okoncentrerad, kollade runt omkring sig och gick en halvmeter efter henne. Till slut ryckte hon hårt i kopplet, aj aj, fick tillsägelse av domaren. Hon fick en 0:a på helheten. Med den attityden undrar jag varför hon har kvar en hund som hon uppenbarligen mest tycker är skitjobbig (hon borde nog inte ha hund alls...).

En annan tjej som jag har träffat på olika tävlingar är jättetrevlig. hon liksom flera andra hade problem. Hennes hund lade sig inte på läggandet. Jag såg hur hon liksom sjönk ihop när hon vände sig om och såg att hunden fortfarande stod (för övrigt ett jättebra ställande...). Jag kände igen känslan, det känns liksom all luft går ur en. Då krävs det ganska mycket för att man ska kunna rycka upp sig. Just då när man står där är man nog inte så medveten om hur man ser ut/gör eftersom man bara reagerar och kanske är nervös. Men hunden känner det nog och påverkas av det. Kan man träna på att kontrollera hur man ser ut och reagerar så att man kan behålla ångan uppe i alla situationer?

Var inte frivilligt. Detta som skulle bli en soft dag började i och för sig lugnt med en hundpromenad till badet. När vi kom hem och hade dukat upp frukosten på altanen så drog grannen igång med värsta traktorgrävskopan och körde omkring på sin tomt. Därmed blev den njutningsfulla långa frukosten med tidning blott en fantasi.

Vi stökade undan frukosten snabbt för att åka och lägga i båten. Brorsan har ju hemsnickrat lite med motorn och sen har den inte gått på två år. Peter skruvade ihop alla reglage och vi stoppade i båten i sjön. Wilmenlund tyckte först inte att det var någon bra idé, en alldeles för liten båt. Men med lite övertalning hoppade hon i. Med lite trassel med att starta motorn lyckades vi komma iväg och körde i full sprutt över Baggensfjärden och in i Strömma kanal. Där är det ganska smalt och hastighetesbegränsning 5 knop. Då upptäckte Peter att han inte kunde sänka hastigheten! Men vi kom i alla fall ner i 7 knop och åkte vidare. 

Vi stannade i alla fall vid en gästhamn för att kolla vad som kunde vara felet. Jag gick och köpte glass medans Peter öppnade motorn. När jag var på väg tillbaka hörde jag ett högt motorljud och sen såg jag Peter komma simmandes. Först fnissade jag till för jag trodde han hade tappat balansen och druttat i. Men sen blev jag lite orolig för när jag kom fram låg båten upp och nedvänd. När han hade provat att starta motorn på tomgång så hade växeln hoppat i av sig själv. Eftersom båten låg förtöjd vid bryggan så sparkade den bakut och gjorde ett skutt. Peter som var rädd att fastna i propellern kastade sig av och simmade så långt bort han hann från motorn.

Det var ju bara att klä av i sig i bh och trosor och hoppa i för att vända åbäket. Det gick bra men sen fick jag simma runt och fiska upp åror, kläder och annat. Min jacka med alla Peters nycklar och plånbok samt GPS:en hade sjunkit. Jag fick valla av området genom att gå genom blåleran på botten och känna mig fram med tårna. Men jag lyckades fiska upp både jackan, GPS:en och några delar till motorn. Wilma simmade runt runt mig och fiskade upp en träbit som hon ville ha upp på land.

Vi fick ringa efter skjuts för att hämta bilen med trailern, och så plockade vi upp båten igen. Nu håller Peter på att skruva isär motorn :-)

Jag har i alla fall fått en massa frisk luft, alldeles för mycket sol och ett avsvalkande om än inte så fräscht bad.

Tacka vet jag segelbåtar!!!