Tack för snälla kommentarer. Det händer väl alla någon gång att man inte riktigt har koll på läget, blir frustrerad, bara vill släppa allt man har för händer och flytta till andra sidan jordklotet. Det blev nog lite för mycket för mig att ha koll på att mor inte åkte ner i de allra djupaste hålen i grusvägen, samtidig som Wilma slet och drog, mopeder och annat. Att vara frustrerad och stressad är ju inte det bästa när man ska lugna en hund som stressar upp sig och skriker. Jag var helt slut efteråt, ledsen för att jag inte kan vara en bättre matte och för att jag önskade mig en annan hund.

Jag har jobbat jättemycket med Wilmas höga stress, med klicker och annat. Hon har blivit mycket bättre, från att inte klara av mopeder och motorcyklar alls till att "bara" inte gilla 2-taktsmopeder och motorcyklar som låter mycket. Oftast blir hon bara så där då de susar precis förbi henne. Det är i alla fall väldigt svårt att bryta beteendet när hon väl börjat stressa upp sig, och inte blir det bättre av att jag var tvungen att prata med mopedkvinnan istället för att fokusera mig på Wilma. Ett tips om ni ser andra som kämpar eller tränar sina hundar, prata inte med dem om de själva inte ber om det :-)

Med tanke på att Wilma kan klara av andra situationer som borde kunna vara väldigt stressfyllda (som när vi seglen kommer ner i sittbrunnen, när fall slår, det lutar och kan vara stökigt), så är det uppenbart att det går att träna. Man måste bara ta det väldigt lugnt och själv kontrollera situationen.

Mycket är väl bundet till första upplevelser. Hon blev skrämd när hon var liten av en motorcykel och på MH:t arbetade hon upp så mycket stress av alla spöken så när de skulle skjuta så var hon alldeles för högt i stress. Jag var för oerfaren för att förstå bättre och med vetskap om Wilmas natur och det faktum att hon är känslig för höga ljud så borde jag dessutom ha skottränat lite innan.

Vissa saker är ju lättare att träna, t ex miljöträning i olika situationer. Det är värre med en hund som är riktigt rädd för något så att den blockerar sig totalt och blir helt onåbar. 

Jag tror också att Wilma mår bra av träning. Hon gillar ju att jobba och kan från att vara hur tramsig som helst bli helt fokuserad när hon ställs inför en arbetsuppgift. När jag packar träningsryggsäcken så skyndar hon ut och lägger sig vid bilen för att vara säker på att få åka med. Men hon kommer aldrig att bli någon tränings- och tävlingsmaskin som bara jobbar och jobbar. Hon är en egen liten personlighet och hon struntar fullkomligt om det är 2:a pris eller 1:a pris hon bärgar hem :-) Som någon skrev så är det lätt att dras med i tävlingsiver när man träffar så många andra duktiga hundar, hussar och mattar.

Jag kommer naturligtvis att fortsätta att träna för att göra det bästa vi kan så får vi se sen hur det blir med tävlandet. Om några veckor är det Västerås. Jag har inga andra förhoppningar än att träffa och umgås med trevliga vänner. Vem vet, kanske t o m att Peter får följa med :-) 

Och det här med skotträdslan ska jag väl ta tag i, för det är nog bra att inte vara rädd för oavsett om vi ska jaktträna eller inte. Men jag kommer att ta det VÄLDIGT lugnt med den träningen. Jag får satsa och hoppas på att nästa hund kommer att tycka att det är roligare. Wilma fick ju lite dåliga förutsättningar eftersom jag inte förstod bättre. Nu kan jag i alla fall lite mer och kommer att vara mycket mer noggrann och observant. Jag kan lova att man lär sig väldigt mycket på att ha en Wilmenlund.

Idag har vi miljötränat med en långpromenad långt ut på Djurgården, det blev en riktigt lång prommis och vi var helt slut allihop eftersom det var så himla varmt också. Vi hittade i alla fall ett jättetrevligt sommarfik/restaurang. Jag såg att de hade vattenskålar för hundar utställda så jag tänkte att det måste ju vara ett bra ställe :-) Direkt när vi kom så frågade en man om hunden ville ha vatten och så gick han och hämtade och kom tillbaka med en skål och en köttbulle. Ni kan tro att Wilma inte släppte honom med blicken efter det :-)

"Mmm...den där köttisen smakade bra!"