Hur många gånger har jag inte tänkt att man inte ska träna hund när man inte är på humör. I morse så gick det åt skogen med rutan. Jag hade samma upplägg som igår, men Wilma fattade inte mycket. Eftersom jag varken hade plan B, C eller D så blev jag frustrerad och då fungerade ju allt mycket bättre... NOT!!!

Först körde jag rutan och några skick blev bra sen började hon ställa sig vid högra främre konen eller sprang för kort ut. Jag avbröt och körde några skick rakt mot godisskålen från olika håll. Sen gjorde jag om rutan och tjatade så att både jag och Wilma blev frustrerade :-( Jag gjorde även en inkallning med ställande och det gick i alla fall bra.

Varför lär man sig aldrig???

DIRIGERINGAR

På eftermiddagen så lade jag ut dummisen framför Wilma för att träna dirigeringar, eller snarare att hon ska titta dit jag pekar. Vi flyttade oss runt dummiesen och jag visade på den och klickade henne när hon tittade dit jag pekade, men jag skickade henne aldrig.

Sen slängde jag den över kanten på en kulle så att hon såg att den landade men inte exakt vart, jag visade på den och skickade ut henne för att hämta in den.

Efter det kastade jag en tennisboll åt ena hållet och dummisen åt den andra och klickade henne även där för att hon tittade åt det håll jag pekade. Det lustiga nu är att dummisen verkar börja få högre värde än tennisbollen, för hon har mer dragning dit.

SKOTTRÄNING

Lite senare när vi varit och handlat så åkte vi till Velamsund som är ett fritidsområde med skog och vandringsstigar. Intill ligger en skjutbana. De har ju börjat träna inför älgjakten nu så det passar att skotträna.

Vi gick in i skogen och det pangade på. Wilma var lite tveksam men följde med. Jag gick fram till en glänta, tog av mig ryggan, kopplade loss Wilma. Hon sprang iväg mot bilen, fast inte så långt. Jag vet att hon inte skulle dra längre än att hon har koll på mig. Jag satte mig på en sten och väntade på henne. Då kom hon tillbaka och satte sig bredvid mig. Vi satt så ca 30 min. Jag slängde ut lite godis som hon tog, men var på spänn hela tiden. Hon satt med öronen bakåt och fokus mot skotten.

Sen reste jag mig och fortsatte att gå parallellt mot skjutbanan. Wilma tänkte gå tillbaka samma väg som vi kom, men jag ville att vi skulle göra en båge tillbaka till bilen så att det inte blev en flyktväg. Jag hade henne lös och hon sprang framför mig mot bilen, men kom tillbaka när jag ropade på henne. När vi var precis intill parkeringen gjorde jag ett litet närsök. Hon hittade bollen, tog den och sprang till bilen. Jag satte mig på en sten och väntade på henne och till sist kom hon tillbaka. Då gick vi tillsammans till bilen och hon fick gå vid min sida hela vägen. Väl vid bilen hittade hon tennisbollen igen och ville ha den kastad, vilket jag gjorde.

Jag vet inte om jag utmanade henne för mycket genom att ha henne lös och tvinga henne att komma tillbaka till mig. Återigen kanske jag går för fort fram? Det är så himla svårt att veta om hon lär sig att avreagera eller om hon bygger på rädsla. Hon verkar ju kunna skaka av sig obehaget ganska snabbt bara det slutar att panga, men under tiden skotte går så lägger hon ner allt annat.