Det är tydligen så det ska vara nu . Tur att man är en samlare. De två första mobilerna som jag försökt att återuppliva ville inte. Men min gamla hederliga nokia som man, hör och häpna, nästan bara kan ringa på - den fungerar alltjämt  .

Min söta lilla stollare, världens bästa knasboll. Hon vill gärna vara ute hela tiden och eftersom hon nöjer sig med att ligga på sin bergshäll så får hon vara det. Ibland får hon för sig att jag ska kasta boll till henne. Då hör jag dunset från bollen som hon slänger upp på förstukvisten och sen sitter hon och råstirrar på den utan att säga ett knyst. Hon kan sitta hur länge som helst utan ett pip. Tänk om hon kunde koncentrera sig så bra på annat.

Ibland drar hon en repa över till grannen och idag när jag tittade ut genom fönstret i arbetsrummet som vetter mot grannen såg jag Wilma på Evas solsäng, med alla fyra benen rakt upp i vädret medans hon blev kliad på magen. Den hunden vet vad njutning är! För att vara en enmanshund (som det sägs att tollare är) så är hon hon väldigt social och älskar alla. Speciellt om det bjuds på lite kel.

Miso har varit hos Helena och jag vet inte vad hon har gjort med henne för Peter fick släpa ut henne i kopplet för kvällskissning. Lealös har fått ett nytt ansikte. I morgon kommer Lystra hit så då är friden över. Hoppas det blir fint väder även i morgon, idag invigde jag shortsen och hittade ett par vitblå ben som inte sett sol på väääldigt länge.  

Flytta till Husby, norr om Uppsala! Jag tillbringade 3 timmar och 10 minuter där igår. Det var ungefär 3 timmar och 7 minuter för mycket. På väg ner från Sandviken började min bil att göra små krumbuktsprång, först dog radion, sen började tankmätaren att sjunka. Illa kvickt svängde jag (hoppade bilen) av E4 på första bästa avfart, sen la fläkten av och till sist stannade bilen i en liten uppförsbacke, i just Husby. Lyckades rulla tillbaka och ställde mig utanför Lantmännens sädesdepå och ringde Peter. HJÄÄÄLP!!! Peter var på väg från Södertälje, alltså ganska många timmar bort. Han var dessutom tvungen att åka hem hämta verktyg och för säkerhets skull, ett extra batteri.

Som tur var så var det fantastiskt väder så jag tog mig en liten promenad (med betoning på liten). Fattar inte var de går med sina hundar i Husby? För det är bara några enstaka utspridda hus och sen stora stora åkrar. Ingen liten skog i sikte. Det enda stället att gå på var utefter landsvägen.

Jag gick förbi ett hus där en gubbe påtade i sitt trädgårdsland, han tittade inte ens upp när jag gick förbi. Sen gick jag förbi ett hus där några satt ute på gräsmattan. Jag tjoade på dem, och bad dem fylla på min petflaska för vatten till hundarna. Jovisst fick jag vatten. Sen sa jag att jag hade fått motorhaveri. -Jaha, fick jag till svar och sen vände han sig och gick. (Det var här banjomusiken började spela i mitt huvud...;-)

Tack sa jag och gick tillbaka till bilen och gjorde det så bekvämt jag kunde för mig och hundarna. Hittade en stol som jag beslagtog. Under tiden som jag satt där utanför Lantmännen, nära landsvägen, med motorhuven öppen, på en stol med två hundar fastbundna i skuggan kom det säkert ett 30-tal bilar förbi, några passerade flera gånger. Inte en enda stannade till och frågade om jag behövde hjälp.

Men min fantastiska man var ju på väg, så det bekymrade mig inte så mycket. Men det är en intressant studie i mänskligt beteende. Reflekterade över min kursbok i etologi som jag läser nu, där det står att osociala, introverta människor ofta har bättre hand om djur. Jag reagerade ganska kraftigt på det när jag läste det, för det kändes som plockat ur något rasbiologiskt verk från 50-talet. Nu undrar jag om inte djuren i Husby mår väldigt bra i alla fall...

Peter kom och, batteriet passade inte, men vi tjuvkopplade på något sätt som säkert inte var helt enligt skolboken. Vi kom efter mycket om och men hem och jag köpte med mig varsin sushi. Det kommer inte att nedtecknas som en av de bästa helgerna i mitt liv.

Hundarna var fantastiskt tålmodiga. De tyckte nog att det var väldigt konstigt att vi skulle sitta på en parkering ute i ingemansland och inte göra någonting. Men de lade sig ner och tog det hela med ro. Lilla Miso är otroligt duktig. Hemma hos min mor var de förvånade över att hon bara är 5 månader. Hon är ju så lugn! Och det är hon, plaskar ner sin gängliga, ostyrsliga kropp varsom och somnar.

Men är vi ute och busar så kan hon komma igång rejält. Ibland får Wilma något spel och kutar som en galning fram och tillbaka. Miso blir liksom förvånad och tokglad (det händer inte så ofta nämligen). Hon rusar efter och får riktiga flatteryck.

Nu snart är min värsta jobbperiod över och jag kan börja ägna mig åt hundarna och hemmet. Det var egentligen sämsta tänkbara tid för mig att ha valp, men jag får se det som att Miso får mycket passivitetsträning, för här hemma händer det inte mycket mer än att matte sitter framför datorn dygnet runt.