Vare sig kroppen eller hjärnan fungerar riktigt i den här värmen, allt går i ultrarapid. Igår skottade jag en massa jord, en aktivitet som inte kräver så mycket hjärngympa. Men det var i värsta solgasset och när jag efteråt hade duschat så var jag tvungen att sätta mig och eftersvettas. Friskus och megasvettis. Peter påminner mig om, att för inte allt för många månader sedan så var det polarkallt och 1,5 meter istappar på huset. Då får man ju säga att den här värmen är ganska behaglig.

Någon hundträning att tala om har det inte blivit. Med Miso kör jag korta korta pass, ingångar, linförighet, hopp-stå, ligg, sitt och hålla föremål. Hon tappar snabbt i koncentration och jag får göra få repetitioner och hitta bättre belöningar.

Hundarna ligger mycket på tomten och sover och så går vi ner då och då och badar. Igår träffade vi Susanne och Pebbles. Äntligen sa Miso, en hund som vill lattja lite, jaga och springa som en tok. Wilma är ju lite svårfirtad i det avseendet. Alla tre hundarna badade och fick simma efter lite bollar. Miso har blivit rätt så hårdhänt på sistone. Hoppar upp och är rätt så bufflig. Jag var livrädd för att hon skulle göra Susanne med fina stora gravidmagen illa. När Miso kommer i full kareta har hon noll koll på vad hennes kropp gör, ofta slutar det med en kullerbytta. Nu ska vi träna på att inte hoppa upp på männsikor och att man inte behöver hälsa på allt ochg alla.

Miso är i alla fall en fantastisk numera 23 kg stor liten fis. Helt klart en mammagris som inte vill gå någonstans om hon vet att jag inte ska med. Nu har hon dock börjat förstå vem "husse" är, även om han inte duger om jag finns i närheten. Det är lite lustigt med tanke på att alla säger att Tollare är enmanshundar och flattar älskar alla. Här hemma är det precis tvärtom. Miso är iofs glad att träffa både hundar och människor, men jag kulle inte kunna göra som med Wilma, säga åt henne att gå med någon annan, och hon skulle göra det.

Igår skrämde Miso livet ur oss när vi på kvällskvisten var hemma hos Gerd och Lasse och drack Sangria. Vi satt på deras fantastiska balkong med utsikt över vattnet. Helt plötsligt hade Miso klivit ut på ett plasttak utanför balkongräcket, säkert 3 meter ovanför mark. Det gick så himla fort och helt plötsligt stod hon där. Alla blev ju förskräckta, men försökte att inte reagera för starkt så att hon skulle råka ta ett steg och halka av taket. Någon fick tag på nackskinnet, sen var det koppel på resten av kvällen. Men det är inget problem med Miso. Hon lägger sig ner och sover när det inte finns några andra valmöjligheter.

Wilma har redan börjat att skriva julklappsönskelistan. Högst upp står "kattunge". Husse säger att det inte kommer att hända på en miljon år. Tur att det finns katter att "låna".