7.30 i morse klev jag upp och ut för att lägga ett långt personspår åt Wilma  . Jag ville se hur hon jobbar och hur mycket hon skulle orka. Utrustad med GPS lade jag ett spår som blev strax över 1300 meter. Jag försökte att lägga ett snällt spår, i alla fall på slutet. Men naturen är ju som den är och just här är det väldigt mycket berg och dalbana (kommenterade Peter efteråt...). Spåret tog ungefär 40 minuter att lägga och istället för snitslar så lade jag in waypoints vid varje apport (missade dock att markera var jag la den första apporten). Vinklarna och längden såg jag ju genom att GPS:en ritade upp färdvägen.

Efter frukost åkte vi tillbaka och tog spåret. Peter fick föra Wilma och jag gick efter med GPS, ryggsäck och Miso i släptåg. Det är lite roligt att titta på GPS:en efteråt och se dels spåret som jag lagt och sen vägen som Wilma har gått. Jag försökte att gå så som hon har gjort utan att störa spåret för mycket. Hon ringade lite och gjorde lite avkrokar på vissa ställen.

Vet inte om det går att se att Peter lagt in elefanter som waypoints, det fanns inga hundar i GPS:en :-)

Efter ca 400 meter märkte vi att hon började slarva och mattades av så vi fick ta en vattenpaus. Totalt tog vi tre vattenpauser, varav en var kafferast för Peter och mig också.

Wilma gjorde ett jättefint jobb utan några större avvikelser. Vid två tillfällen fick hon lite mer problem och det är det vi måste träna på. Dels hur hon ska lära sig att hitta tillbaka och dels hur man ska läsa av henne. Vid dessa tillfällen sa jag åt Peter att stanna och vänta ut henne. Hon kan lätt se ut som om hon spårar, men i själva verket så går hon med nosen nära backen utan en aning om var spåret är. Det märker man då hon inte är fullt så koncentrerad och avbryter för att höja huvudet oftare.

Intressant var att när hon vid ett tillfälle såg ut att vara vilse så sa jag åt Peter att ställa sig åt ett annat väderstreck, hundarna brukar läsa av platsen åt där man står. Hittar de inte spåret då, så kan man prova att ställa sig 90° åt ett annat håll, så att de letar av åt det hållet. Han vred sig så att hon stod med ryggen åt Wilma, men hon fortsatte att gå och leta åt motsatt håll, så jag sa åt honom att vända sig och följa med henne. Mycket riktigt så hade hon hittat spåret och var därför inte intresserad av att söka åt det håll han stod.

Jag försökte att inte ingripa allt för mycket, men ville inte heller att hon skulle snurra upp sig för mycket. Hon blev ju slarvigare ju tröttare hon blev och det är ju då det är viktigt att kunna läsa henne och hålla igen lite mer. Wilma hittade alla 8 apporterna. Vid något tillfälle trodde jag hon var helt lost, men då stod hon med apportpinnen i munnen .

Spåret tog över en timme att ta med Wilma inkl vattenpauser. Peter stånkade och stönade. Vi var både helt sjöblöta av svett och jag hade grenar som fastnat i håret under framfarten. Wilma var också trött. Om spåret var 1,3 km så har nog hon gått 1,6 km  med alla kringelkrokar. Om ett 300 meter spår motsvarar att promenera 3 km (uttröttningsvis), så har hon promenerat 1,6 mil. Och tänk vad mycket motion jag har fått!!!