I helgen var vi i Värmland och hejade fram Perra och Vilja som skulle tävla i nybörjarklass i Flatmästerkapen. Vi trängde in oss i Holmstorps bil; Helena, Perra, Vilja, Lystra, jag, Peter och Miso. Wilma fick stanna hemma hos Peters föräldrar eftersom hon inte tycker om skott och skulle få ha legat på rummet hela tiden.

- Du å ja husse...

- Du å ja tävlingshunden!

Första rutan, dubbel markering på vatten.

Vilja som ju vill ganska mycket och tycker att det där med vattenapportering är det bästa som finns skötte sig jättebra på den första rutan som var dubbel markering på vatten. Vi i hejarklacken höll andan när Perra stövlade iväg med Vilja. De var tvugna att att göra en 90° sväng nere vid vattet och gå längs stranden till startplats. Som upplagt för att springa rakt fram istället och ta sig ett dopp i förväg. Men Vilja följde snyggt med Perra hela vägen och vi kunde andas ut.

Nöjd husse.

Stolt matte.

Kanske vi andades ut lite för mycket för vid de två följade rutorna brast lydnaden lite och Vilja tyckte nog att hon varit så duktig så att hon kunde klara av resten själv. På tredje rutan slog det lock för öronen på Vilja och hon hörde inte när husse kommenderade henne att sitta utan började lite förstrött vandra mot kaninen istället. Med den nollan tog tävlingen slut för tävlingshunden och hennes husse, vilket ju var synd. Men både Helena och Perra var supernöjda med att hon klarat vattenapporteringen så bra utan att knalla och Vilja fick flera fina omdömen av domarna att de tyckte hon var en jättefin markör och apportör.

Systrarna passivitetstränar.

Småfisarna har fått en massa passivitet- och skotträning. Första dagen tyckte både Miso och Lystra att det var superspännande med alla aktiviteter och hundar och drog båda två som sibirian huskys för att komma fram till tävlingsområdet. Det var en lång skogsväg som man skulle ta sig fram på. Vi ville ju också fram och titta på tävlingarna, men jag tänkte att detta var ett ypperligt träningstillfälle och lät de andra trava på. Det tog ungefär en timme för mig och Miso att komma ikapp eftersom jag fick stanna hela tiden och försöka få Miso att själv fatta att hon skulle gå vid min sida och inte dra. Till sist lugnade hon ner sig och gick bra vid min sida.

Stör mig inte, jag passivitetstränar faktiskt!

Det låg ju vilt lite här och var och det var ju naturligtvis spännande. Frågar ni systrarna så hade de nog kunnat ta hand om alltihop.

Spännande med alla hundar som springer och hämtar saker i skogen.

Helene, bloggvän från Skåne.

För mig var detta ett studietillfälle. För en gång skull har jag tänkt att inte kasta mig in helt oförberedd (som med lydnaden). Det är jättenyttigt att titta på hur alla gör och hur en tävling går till. Det var ett tillfälle också att träffa för mig ganska nya bekanta och helt nya.

Pappa Zombie

Vi fick även träffa pappa Zombie för första gången och syrran Polly. Brorsan Texas åkte bara traktor fram och tillbaka med sin matte Maria. För hans lillmatte ville inte kliva av traktorskjutsen som tog alla tävlande till och från parkeringen. Men vi fick i alla fall några gruppbilder med mamsen, pappsen och syrrorna.

Mamma Vilja, Miso, Polly och Lillfisen Lystra.

  Mamma Vilja, Miso, Polly, Lystra och Zombie. Visst är vi lika?!

Polly plutt, som faktiskt är lika stor som jag.

Lystra och Zombie med husse Kenneth.

Vilja och Miso.

Fina Vilja

Fniss, fniss... matte det var ett roligt skämt!

Syrran och Helena har en mysig stund.

Tack Helena och Perra för en roligt helg – alltid lika trevligt!

Min äldsta bror som var tvungen att byta blöjor på mig när jag var liten bebis (jag förväntas fortfarande vara tacksam) fyllde i helgen 50 år. Han är den enda person jag kan tänka mig som får en bensintank till en gammal Cortina i 50-årspresent. Ingen visste vad den stora blanka grunkan som prydde sin hedersplats på presentbordet var. Men min bror var överlycklig, världens bästa present från sonen, och världens bästa kalas om ni frågar honom.

Wilma var också lycklig. Det bjöds både på skinka, fläskfilé, rostbiff och en hel del annat som kom hennes väg. I ett stort sällskap så är det lätt att se vem som matar/mutar hundarna. Wilma såg dessutom till att hitta någon som kliade henne hela kvällen, hon kan charma in sig den hunden. Speciellt hos äldre män.

Dagen innan när vi skulle handla mat så stannade Peter utanför affären med hundarna. Ett äldre par kom fram till dem och de frågade om Wilma var en tollare:

- Hon är så lik vår hund hemma...

- Jaha, är det också en tollare, frågade Peter.

- Nej det är en gatukorsning, mellan Leonberger och Karelsk Björnhund... Ja hon är ju mycket större, och så är hon svart/vit... men de är så lika...

  ...

- Typ svans och fyra ben då, sa Peter

Wilma knappt 15 kg äter i alla fall som en björn.