Idag lade jag ett viltspår som var ca 500 meter till Miso. Eftersom jag pratade i telefon när jag åkte hemifrån så glömde jag snitslarna :-( Orkade inte åka hem igen så jag lade spåret, på ett ställe som jag inte riktigt känner till. Visade sig att det var en massa stigar överallt (Helena, hoppas inte folket i Krokis misstycker att en kvinna går omkring och skvätter blod!).

Spåret fick ligga ca 2,5 timme innan vi tog det. Miso var mycket mer fokuserad än när vi personspårar (det är ju liksom lite mer spännande med blod). Eftersom jag inte hade snitslat så fick jag lita på att vi skulle lösa det tillsammans. Dumt kanske, men samtidigt så fick jag verkligen koncentrera mig på hur Miso betedde sig, försöka läsa när hon var på spåret och när hon hade tappt.

Hon gick långsamt och bestämt men på något ställe kom vi nog lite snett. Det gäller att inte få panik när man börjar att bli tveksam till om de verkligen är på spåret. Jag tänkte nästan ge upp då eftersom det kan vara dumt att irra runt planlöst så att hon går och luktar efter vad som helst. Men vi gick några meter tillbaka där jag senast visste att hon hade spåret i nosen, och då redde hon upp det. Duktig flicka, andra gången i livet hon tar ett viltspår. Denna gång var det inte heller lika många spöken i skogen som första gången vi viltspårade. Vi hittade klöven och den fick hon stolt bära hela vägen till bilen.

Nästa gång ska jag har snitslar eller GPS med mig.