Den senaste en och en halv vecka har varit jättejobbig. Min mamma har varit väldigt sjuk och jag har tillbringat stora delar av min tid på sjukhus. Men ont krut förgås inte så lätt, och superglad är jag för det. Nu är hon på väg hem igen, så skönt. Miso och Wilma har blivit omhändertagna av vänner och familj, tack snälla ni för att ni har ställt upp. När det händer såna här saker så är man glad att ha ett kontaktnät runt omkring sig.

I Sandviken var det -19° i morse. Väldigt vackert med solen som gnistrar och höga snödrivor. Men aningens kallt för att vilja tillbringa någon större tid utomhus. Min bil startar snällt men att trycka på pedalerna känns ungefär som att trampa i vetemjöl eller nåt.

Min mammas katt fick åka på pensionat hos min pappa, till deras ömsesidiga glädje. Missan har nog hållit honom sysselsatt och hon är så kärlekskrank och följer efter honom hela tiden.

Missan har upptäckt pappas cittra.

Och bestämde sig för att spela en truddelutt.

Någon hundträning har det av ovanstående skäl inte blivit något av på flera veckor. Men jag har funderat lite på vad våra djur lär oss? Lika väl som vi tränar dem så fostrar de ju oss fast vi kanske inte tänker på det.

Wilma är expert på det. Om man börjar att klappa henne och slutar så får man genast en oförstående och uppfodrande blick på sig, varpå man fortsätter att klia. På morgonen sitter hon bredvid Peters säng och tittar på honom, med en liten suck får hon honom att i sömnen maka på sig så att hon kan hoppa upp och lägga sig på kudden. Och kl 17.00 har hon lärt mig att det är middag, det finns ingen som kan se så uppfodrande ut som Wilma. Hennes favorit, Gunnar 80+ år, som brukar vara  hundvakt har hon lärt att plocka fram bollar under soffan. Wilma påstår att han tycker att det är så roligt så att hon kan få hålla på en hel kväll och putta bollar under soffan.

Pratade med en kompis vars katt vet att börjar han att kloa på fåtöljen så kommer hon att resa sig ur soffan och ägna sig åt honom.

Ja, tänker man efter så har de nog lärt oss en hel del.