Fördelen med att jobba mycket är ju att kunna fakturera bra sen, men det blir ju väldigt knapphändigt med hundträningen. Miso har dock fått en annan typ av hundträning denna vecka. Hon har fått vara med mig på kontoret hela dagar.

Hon är fantastisk att ha med sig, en ren fröjd. Hon har fått så mycket beröm av människor både på bussen och på kontoret. Och bra miljöträning är det också. Först åka buss med en massa människor tidigt på morgonen, sen en promenad från Slussen  genom stan till Vasastan. En massa männior som man inte behöver hälsa på, storkyrkans klockor, konstiga stora troll utan för butik i gamla stan, människor utklädda till skyltar, lastbilar och bussar som bullrar, en massa bilar, slammer i kontainrar vid byggarbetsplatser... Trollet tyckte Miso var lite skumt (men det hör ju inte heller hemma mitt i city, eller hur?!). Efter att ha kollat in det så var det hur lugnt som helst. Jag stannade till och gick tillbaka vid kontainern där det lät som åska när de slängde byggmaterial. Miso tittade på mig som om "varför står vi här?!".

På kontoret gick hon runt och hälsade på alla sen lade hon sig pladask mitt på golvet så att folk fick kliva över henne. Hon imponerade på alla och fick en hel del kel och klappar.

Igår på lunchen gick vi och träffade en massa östermalmsbrats i hundgården i Humlegården. När vi kom dit var det en amstaff som hoppade på henne och började rida. Han gav sig inte när hans matte sa ifrån så jag sa att det är nog bästa att jag går. Men hon tyckte att det var bättre att hon gick. Efter det var Miso lite försiktig, men hittade sen några mindre hundar som hon rejsade runt med. Hon är ju vanligtvis ganska hårdhänt själv, även om hon alltid är bra på att läsa av andra hundar och vilka hon kan leka hårdare med. Det var tydligt nu att hon valde ut några snälla och gick undan för de som försökte dominera de andra. Det är tydligen så att det är ungefär samma människor som träffas där. En tjej jag pratade med sa att ibland är det 6 hundar ibland 20. Det var intressant att se hur det fungerar.

Igår på bussen var det en tonårskille som frågade om han fick klappa Miso. Han satt hela bussresan (30 min) och klappade Miso, hon satt lutad mot honom och lade huvudet i hans knä. Ibland slängde han lite tuffa ord med sina polare som satt bakom, men han slutade aldrig att klappa Miso. Jag tror de hade en liten trivsam stund tillsammans. När han klev av sa han hejdå till mig :-)

Miso var glad att komma hem och bli nerbrottad av Wilma, sen har hon sovit gott.