Jag håller på och läser en bok just nu som heter Vegomyten. Den handlar om hur vi människor tär på jordens resurser, intressant läsning som jag kanske återkommer till sen. Men det var inte det som jag tänkte att detta inlägg skulle handla om :-) Det var en mening i den som fick min hjärna att sväva ut i helt andra banor. Något om en lärare som talade i låg och allvarlig röst, vilket fick det hon sa att verka mycket viktigt.

Det är ju samma sak i hundträning. Talar vi med små bokstäver så måste hundarna anstränga sig för att lyssna, istället för att man säger saker flera gånger och högre och högre. Jag tror att många av oss har upplevt hur hunden ligger och sover men blir väldigt vaken om man säger vissa triggerord ganska tyst, typ "gå ut".

Jag hade en granne en gång som alltid skrek och vrålade till sina barn. Det hade aldrig någon avsevärd effekt. De sprang bara fortare och längre bort, med som det verkade, lock för öronen. Det enda barnen lärde sig var att också vråla högt.

Wilma är ju en läromästare för det mesta. Är jag för högljudd mot henne så slutar hon att fungera. För högljudda hejarop gör att hon skäller och gör en massa ljud, hårda tillrättavisanden gör att hon blir disträ. I båda fallen stänger hon av. Kuttrar jag lite och talar lågt och mjukt däremot så kommer hon, söker kontakt och vill bli kelad med. Lägger huvudet på sned och lyssnar.

Kontentan av detta virrvarrpannefilosoferande, jag ska försöka bli bättre på små bokstäver och mindre gester för att göra hundarna mer lyhörda.