Jag har längtat nu efter att få träna jakt efter en lång vinter och ett långt uppehåll. Nu får jag själv träna på att uppbringa tålamod i passivitet. Miso är helt seg i kolan, högst troligt efter löpet. Ikväll när Peter skulle gå ut med hundarna och ropade på Miso, låg hon kvar i soffan och rörde inte en muskel. Jag fick nästan knuffa upp henne för trappan. Annars står hon först vid dörren vid ordet "ut". Vi träffades med tjejerna idag för lite jaktträning, men till sist gav jag upp och hon fick mestadels sitta passiv och titta på. Jag misströstade rejält, tur då att jag har trevliga träningskamrater som försöker att peppa och komma med lösningar. Vi får hänga med ändå på träningarna och bara göra EN sak. Och JAG får träna på att göra ingenting...

Men vi hade fantastiskt väder. Riktigt varmt i solen faktiskt. Och det var så roligt att se hur duktiga de Indy och Lystra var då jag kastade markeringar där det var riktigt snårigt och svårframkomligt. Lilla Indy låg i och trasslade sig in till dummyn.

På eftermiddagen tog jag ut Wilma istället och körde lite lydnad. Hon är verkligen i gasen. Vi kämpar på med rutan. Hon vill gärna "snurra in" i rutan. Ställer sig själv och tittar på mig som för att säga "Här då?". När jag inte reagerar så snurrar hon ett till varv. Jag skickar henne från alla möjliga håll. Idag sa Annika något jag tog fasta på och testade, tror det kan vara nyttigt för Wilma och få henne att inte söka mitt stöd hela tiden.

Apporteringen, hoppet och fjärren känns riktigt bra nu. Nu ska jag börja att sätta ihop fler moment till ett helt program.