Igår åkte jag, Helena och hundarna för att ta hem en till varsin etta i ökl viltspår. Innan skulle vi möta upp Stina (som hade Wilmas brorsa) i Kista, för hon hade med sig kaniner till oss.

Den långa resan började med att bromsröret på min bil gick av mitt på motorvägen. Blev lite jobbigt när pedalen gick i botten och bromsen inte tog alls efter en inbromsning vid köbildning. Som tur är höll jag bra avstånd så inget hände. Men sen var det lite läskigt eftersom det inte spelar någon roll om jag håller bra avstånd om alla andra kastar sig in framför. Motorbromsa och handbroms reagerar ju inte så snabbt. Vi tog oss i alla fall till Kista och fick kaninerna och en trevlig pratstund med Stina, som det var väldigt länge sedan jag träffade sist.

Som tur var hade vi gott om tid (då) så Peter han komma till oss och byta bil, sen fick han stackarn köra hem min bil i värsta rusningstrafik. Jag har en fantastiskt snäll man som alltid ställer upp! Sen bar det iväg upp till Norrtälje. Kändes som vi åkte och åkte långt ut på bonnvischan.

Miso spårade mycket bättre igår än hon gjorde i måndags då hon tog en etta i ökl. Hon tog upp spåret utan tveksamhet och gick i stort sett hela tiden i spåret. Hon hade någon mindre ringning på ett ställe och en ganska stor dels vid en bergsknalle som hon råkade komma upp på och en vid återgången.

Vid en vinkel kom domaren fram till mig och berömde Miso. Han sa att han egentligen inte brukar säga så mycket, men han tyckte hon gjorde det så bra. Det var bara någon hund tidigare som hade fixat den vinkeln så klockrent  . 

Hon spårade och jobbade precis hela tiden utan avbrott. Det som drog ner oss till en tvåa var att hon fick upp spåret från (troligen) en älg som hade en lega lite längre bort. Så istället för att ta vinkeln så fortsatte hon spåret rakt fram och kom på älgspåret istället. Jag lufsade med bakom och reagerade inte eftersom hon faktiskt spårade. Är hon osäker brukar hon lyfta huvudet mycket mer och ringa.

Det jag märkte var att hon blev lägre i sin kroppshållning och svansen åkte in lite mellan benen. Kan vara att älgen faktiskt precis hade varit där och vittringen var stark. Sen när jag fick visa på henne på det riktiga spåret igen så åkte svansen upp igen och började vifta.

Jag kanske inte är någon riktig tävlingsmänniska, för jag är faktiskt mer nöjd med gårdagens spår än det i måndags då vi tog ettan. Dels såg jag att Miso kan spåra, riktigt bra dessutom. Dels så fick jag chansen att läsa hennes kroppspråk väldigt väl. JAG lärde mig en hel del igår.

När vi sen kom tillbaka till Stockholm sent på kvällen så var det vägbyggen och avstängt precis överallt. Jag snirklade runt och det blev en liten ofrivillig sight-seeing "Stockholm by night". Helena muntrade upp stämningen med käcka sånger från sin tid som Scout:

"Hungrig och törstig och långt kvar på vägen, minst en kvart innan vi kommer fram" *hoppsasteg*

Själv var jag med i Baptistkyrkans motsvarighet "Goda kamrater" när jag var liten. Många väl dolda minnen flöt upp från det förflutna.

Det blir inte alltid som vi har tänkt, men det är alltid trevligt i alla fall på våra utflykter, bilhaveri till trots.