Igår var vi iväg med systrarnaBUS och fick med oss hem en etta i ökl viltspår vardera. Det var varmt, jättevarmt om ni frågar Miso. Hon och Lystra hade exakt samma spårtid (25 min), men löste uppgiften väldigt olika. Miso som ju är den lugnare av dem två, gick långsamt men metodiskt fram bit efter bit. Vi var dessutom tvugna att ta två pauser för att hälla lite vatten över huvudet på henne för att kyla ner den 40 g släta. Hon spårade jättefint, ringade lite vid vinkeln med bloduppehåll och vid återgången fick vi gå tillbaka en liten bit där jag trodde att hon hade haft spåret tidigare. Hon är väldigt lätt att läsa då hon spårar eller ej och ligger på i linan även om jag håller tillbaka henne något. Jag vill gärna känna det där trycket i linan. Domarn tolkade det som om jag var lite osäker, jag argumenterade inte emot, men jag kände mig inte osäker på vad Miso gjorde. Även om intensiteten var låg p g a värmen så var hon jätteduktig och tuffade på.

Kan vara att hon inte är särskilt värmetålig, en bidragande faktor kan vara att hon har haft ganska mycket klåda som veterinären trodde var rävskabb. Det borde ju vara ganska jobbigt och göra att hon är extra lite trött och besvärad. Hon medicineras nu för det och jag tycker att klådan har avklingat markant.

Eftersom man inte ville ta några prover då de är ganska smärtsamma att ta så valde veterinären att medicinera ändå. Rävskabb får hunden då den har sniffat precis där räven har gått, rullat sig i eller ätit rävskit. Den är väldigt sällan smittsam mellan hundar, men jag får hålla ett öga på Wilma ifall hon börjar att klia sig ovanligt mycket. Pratade med min träningskompis Annika idag som hade haft en hund med rävskabb, men de andra två hundarna hon hade samtidigt inte fick det.

Även om det naturligtvis är kliigt och jobbigt för hunden så blev jag ändå lite glad att det inte var eksem och allergi. Det hade varit jobbigare att dels ta reda på varför och sen kanske livslång medicinering/återhållsamhet.

DAGENS JAKTTRÄNING

Idag var jag och Annika tillbaka till samma ställe vi tränade på i våras. Gisses! Vitsippebacken hade blivit en djungel!

Vi började med att Annika motiverade upp ett sök till Miso. Annika kan låta hon så att det blir spännande. Fick hjälp av Peter i helgen och fick vråla till honom att låta lite mer, han är så försiktig min man... kvack kvack

Annika lade ut tre dummysar ganska långt ut (kanske 30-40 meter?). Eftersom jag tycker att Miso tar de små lätta dummyarna lite slarvigt som en cigarr i munnen så hade jag idag med dels en jättestor som nog väger 1,5 kg dels de ovala fasan och rapphönan.

Miso hade full fart ut och full fart in. Hon plockade in de två längst ut i rask takt. Precis som tänkt. Jag var supernöjd med hennes arbete och skickade ut Wilma på den tredje. Hon var borta en bra stund. Var nog ut dit Miso hade sprungit. Men rätt vad det var kom hon släpandes på den STORA dummyn  puh sa Wilma, den var tung. Tur att man är en STARK stollare    

Sen körde vi markeringar framför och bakom ett lågt träd, som stod i högt gräs. T o m det kan vara lite svårt att läsa om den kommer framför eller bakom. När det området var uppmotiverat så körde vi dubbelmarkeringar. En vid lilla trädet och en på andra sidan en stig i höggräset. Vi stod ganska nära för att göra det enkelt för hundarna. Alla var jätteduktiga och spikade alla markeringar. 

Vi gick sen ut på en stor äng för att kasta markeringar långt bort. Det var svårt för gräset hade vuxit sig högt. Vi gjorde några provkast där föraren stod nedböjd i hundens nivå för att se hur mycket den igentligen såg. Annikas Indy var superduktig och hon backade riktigt långt bort, säkert 50 meter. Med Miso var jag kanske som längst 30-35 meter bort. Den första Annika kastade blev Miso lite distraherad av att ha något hängade i rumpan (som hon inte hade lyckats få ur sig lite tidigare). Vi gjorde om en gång till och hon markerade bra, men fick sen snurra runt en stund i det höga gräset för att hitta något. Detta får vi träna mycket mer på. Och försöka gömma kastaren så att man inte blir som en måltavla själv.

Jag hade med mig två fåglar, kråga och en skata som hundarna fick prova att hämta. Både Indy och Miso sprang glatt ut och hämtade fåglarna. Avlämningarna har vi inte, men jag brydde mig inte om det idag. Dels var hon lite trött efter all träning och så vill jag inte göra någon stor grej av det, innan har fått bättre dragning ut till viltet. Miso är väldigt nyfiken och hämtar, men vill sen släppa fågeln vid mina fötter och försöka könsbestämma. Jag plockade helt sonika upp den istället och vi gjorde om. Inget duttande med pippifåglarna.

Tack Annika för bra träning! Jag är supernöjd med både söket och markeringarna.