Linn

24 februari 2012 08:12

Jag kom fram till ganska tidigt att Nässla inte skulle gå i avel av olika anledningar och eftersom löpet då var så besvärligt för henne valde jag att göra det. Under löpet sov hon i princip i tre veckor (och på henne är det verkligen märkbart, hon är ju rätt galen annars)och hon blödde också extremt mycket. Det såg ut som man gått ett blodspår när hon hade gått någonstans, det nästan rann. Sen blev hon extremt låg efteråt, det kändes som att hon skulle vara deprimerad, suckade hela tiden, allt var dåligt, ingen ro och ingen lust att jobba. Att svälta och motionera henne funkade inte eftersom hon själv inte åt över huvud taget (visserligen fick hon inte mjölk och flera jag hört menar att det är den fysiska biten som ändras av lite mat/mer motion). Så, när jag insåg att tre månader per löp, två gånger om året ger 6 månader trött, dåligt mående hund så tyckte jag att det var värt att göra det. Att min förra hund dessutom dog av livmoderinflammation kanske gjorde att tanken fanns där betydligt fortare också, men jag hade nog ändå gjort det. Skulle hon däremot haft små löp som knappt märktes hade jag inte gjort det.

Ibland har jag tänkt att anledningen till att vi gjorde så stora framsteg till i våras berodde på kastreringen (det var verkligen dag och natt från hösten -10 till våren -12 i Nässlas förmåga att jobba runt andra hundar och hon kasterades där på hösten) men i höstas fick jag ett klart tecken på att så var inte fallet. Framstegen beror på att vi har tränat hårt, inte på operationen. Detta insåg jag när vi plockade fram fåglar hos uppfödaren, plötsligt var vi tillbaka på ruta ett i förmåga att sansa sig. Ett nederlag i sig (jag hade bara tränat på dummys och trodde vi var redo för B-prov) men samtidigt blev jag glad att inse att det är min träning som gjort det och inte bara ett ingrepp. Så, nej, beteendet har inte förändrats, hon är lika galen som alltid. Nu är ju hon extrem och en liten förändring kanske inte märks så mycket, till skillnad mot Miso, som jag förstått är lite lugnare typen. Men jag tränar ibland med en annan flat, visserligen en hane men man menar ju att även de blir lugnare av kastrering och hans matte kan inte heller se att han blev segare eller sämre i att arbeta efter ingreppet.

Pälsen däremot.. Den är inte vacker idag, speciellt inte på vintern. Det är den stora nackdelen jag ser, men å andra sidan går hennes välmående före att lyckas i utställningsringen så jag ångrar det inte. Men visst hade jag önskat att hon fått behålla sin fina päls hon hade innan..
En annan sak jag har märkt är att hon äter idag, till skillnad mot innan operationen så hungrigare blir de, ämnesomsättningen ändras vid en kastrering. Men för mig som hade en hund som tyckte det räckte med att äta en gång i veckan så var detta något positivt.

För min del så tycker jag att jag har samma glada skit som jag hade innan, hon är tom gladare om man räknar antal dagar på året. De säger att man borde märka skillnad före och efter, men eftersom hon hade så många olika sidor före operationen (från superglad till megadeppig) är det klart att DET ändrats, nu är hon bara superglad jämt. Fast hon ser ut som ett troll på benen..

Det här var våran erfarenhet av det, hoppas du hittar andra du också kan få lite inputs från och därifrån kunna göra ett bra beslut :)