Känner att jag måste förklara lite hur jag tänker.

Jag har i dagsläget inga planer på att omplacera Miso. Jag börjar att förbereda mig på att det är en möjlighet om vi inte får ordning på den här tröttheten. De som tränar med mig har sett henne och förstår vad jag menar med trötthet. Det är inget beslut jag tar lättvindigt om så blir fallet. Jag får ont i magen av att tänka på att jag skulle omplacera henne så tro mig, jag vill göra allt jag kan för att det inte blir så.

Först och främst ska jag låta löpperioden gå över, jag ska låta ta blodprover på henne och utesluta ev sjukdom. Sen ska jag kastrera henne. Om jag fortfarande efter en tid känner att vi aldrig kommer att kunna träna i den utsträckning jag vill så ska jag utvärdera vår situation. Ska jag ha en fantastiska familjehund som jag bara aktiverar med lite övningar och spår och lägga ner hundträningen? Räcker det för mig? Eller ska jag låta henne få flytta till en aktiv hundfamilj som inte är intresserad av att träna och tävla, men som blir jätteglada av att ha en supermysig och glad hund, utan några som helst problem i livet (förutom en matte som vill för mycket)? Det är ställningstagande som jag får ta sen.

Ja, hundarna är familjemedlemmar och jag älskar dem precis för det de är, men faktum kvarstår. För mig har hundträningen blivit en livsstil, en viktig del av min vardag och mitt sociala nätverk. Jag känner att jag har mycket att ge och får inte utlopp för det.

Men tills vidare hoppas jag på att detta går att vända, tiden får utvisa. Det viktiga för mig är att allt blir till det bästa för hela vår familj. Jag får jättebra stöd från mina träningskamrater i alla mina våndor, frågor och malande av tankar. Tack snälla ni för att ni finns och försöker att hjälpa till.