I måndags blev Miso kastrerad. Jag lämnade in henne på morgonen och hämtade henne vid 14-tiden. När hon stapplade in på i undersökningsrummet med en strut på huvudet viftade hon lite tappert på svansen. Hon var helt klart påverkad av narkosen och hade såklart ont.

Väl hemma bäddade jag ner henne i bian med en fllt, hon rörde sig inte ur fläcken på hela kvällen. Wilma tyckte det var jätteskumt och lade sig en bit ifrån och höll koll på Miso. Eftersom Wilma kan vara lite pillig, leta fästingar och sköter Misos intimhygien så ville jag hålla henne en bit bort. Dels därför att jag inte ville att hon skulle undersöka magen och dels för Misos skull som ju var försvarslös och det kan nog upplevas som stressande även om de är bästa kompisar.

De har gjort ett jättebra jobb, de är duktiga på Nacka djurklinik. Stygnen är så fina och det ser så rent och snyggt ut. De har rakat en stor bit på magen men det är inget som syns från sidan.

Redan på tisdagen mådde Miso mycket bättre och på kvällen var hon normal. Nu är det lite svårt att hålla henne lugn. För även om hon mår bra så ska hon ju inte springa, skutta och hoppa. Ibland går det lite för fort då vi går ut och hon far ner för trappan. Man får tänka sig för hela tiden och inte öppna dörren innan hon har koppel på sig så att jag kan hålla igen. Skönt att det har gått så bra och hon verkar helt oberörd. Hon är dessutom väldigt duktig och låter bli såret, så hon får vara utan tratten mycket, så länge jag har henne under uppsikt. Hon verkar helt ointresserd av magen. Wilma har förstått att hon ska hålla sig borta också, men jag litar ju inte på henne så jag särar på dem t ex i bilburen.

Nästa torsdag ska vi ta bort stygnen och det känns som om återhämtningen kommer att gå snabbt, vilket är jätteskönt.