Fick en bild av en kompis på min första hund, Cavat. En Cavalier King Charles Spaniel. Han var med mig överallt och gjorde inte mycket väsen av sig, förutom den gången hand jagade vårt dagbarns kanin över gräsmattan. Kaninen fångades in och dog sen av skräck. Efter det blev Cavat kallad kanindödaren av dagbarnet Lotta, men eftersom Cavat hade en stor plats även i hennes hjärta så blev han förlåten. Det var väl i stort sett hans jaktliga "meriter". Ja, meriter över huvudtaget. Cavat var för stor, hade för lång nos och det enda som var rätt utseendemässigt var att han hade en spot på huvudet. Men för mig var han den finaste.

Cavat och jag på cykeltur till badet (notera de långa, smala spirorna - det var då det)