Efter helgens jaktinternat i Edsäng hos Eva Thorén Söderström och Sofi Piel så har jag fått en hel del att tänka på.

Bra övningar, men framförallt lite att tänka på i hur jag ska förhålla mig till min och Misos träning. Eva och Sofi, tänker lite olika och löser saker lite olika men har ändå en gemensam tråd i hur de tränar som handlar om att göra förutsättningarna för hunden de bästa för att lyckas och arbeta med positiv förstärkning och tajming. Det handlar lika mycket om föraren som om hunden. Något som passar mig och Miso.

Miso löser alla övningar och kan en massa men det går alldeles för långsamt och oinspirerat.

Har funderat på våra förutsättningar:

1. Hon har fart och uthållighet när det kommer till saker hon tycker är roliga, både vad gäller träning och lek

2. Hon har lätt att lära (och uppenbarligen snappar hon upp saker även om det går långsamt och hon inte är inspirerad).

3. Hon är känslig för min sinnestämning. Även om hon verkar helt oberörd så löser hon konflikter, antingen genom att fjäska (i vardagssammanhang), eller att gå in i sin egen bubbla och fnula med annat (i träningssammanhang).

4. Hon är modig men osäker. Modig såtillvida att hon vågar gå långt ut ifrån mig både i skog och på vatten, genom snår och eländig terräng. Osäker på det sätt att om någon står och kastar/vaktar vilt så blir hon långsammare och mer osäker på om hon ska ta det eller om hon kommer att bli åthutad. Osäker på om jag kommer att hålla på att krångla med avlämningar eller bråka på henne på annat sätt.

Jag kommer att tänka om helt vad gäller vårt mål framöver. Jag kommer inte att sikta på att träna för att tävla. Istället ska jag träna för att få upp fart och motivation, det blir mitt "mission". Jag kommer att träna på samma saker och övningar, fortsätta att utmana henne, men fokus kommer att ligga på vårt samarbete och att hon ska tycka att det är roligt att göra saker med mig och lita på att hon gör rätt.

Vid t ex avlämningar ska jag strunta i själva dummyn och fokusera på farten in och mottagandet av Miso, med kel och lek.

Jag måste lösa problemet att hon t ex springer rakt ut på linjetaget konstaterar att dummyn ligger där och struntar sen i den och börjar att nosa omkring. Delvis kan detta bero på att hon är osäker på mitt mottagande och då löser det kanske sig genom att det blir roligare att komma in till mig. Beror det på att hon tycker att det är för enkelt eller tråkigt (hon tycker det är roligare när dummyn ligger knepigt eller t ex vid markeringar då det händer något), så måste jag hitta ett sätt att göra det lekfullt - utan kast och utan klurigheter. Kanske med oförutsägbarhet.

Det är ingen lätt hund att jobba med, men istället för att misströsta och önska att jag slapp motivera henne till att göra allt för att kunna koncentrera på själva övningarna så får jag se det som en utmaning att knäcka den här nöten. I vilket fall så handlar det om att vi ska ha kul tillsammans, inte hur många priser vi bärgar hem. Det kanske låter töntigt och självklart, men det är en liten omsortering i hjärnan. För hur det än är så har man haft tanken att man ska tävla så blir jag besviken när inte allt går som på räls. Då är det lätt att bli helt oinspirerad. Kan jag istället sträva efter glimten och glädjen i Misos ögon och får svar på detta så är det ett lika stort mål, om inte större.

Det har varit en fantastisk helg med trevlig sällskap och jättefina träningsmiljöer. Tur med vädret hade vi också, mulet, lite solglimtar fredag och lördag. Att det regnade på söndagen gjorde inte så mycket eftersom vi ändå skulle slänga in allt i bilen och åka hem sen.

När jag åkte hem fick jag en liten tripp ner minnenas väg. När jag var liten så hade vi stuga i Kilafors strax intill min farmors barndomshem. Jag har åkt den kurviga sträckan mellan Sandviken och Kilafors oändligt många gånger med bil full av ungar, packning och katter för sommarlov i Hälsingland. Hur många gånger har jag inte åkt förbi Ockelbo med förväntan på att se Villavillekullahuset (det var ett färglatt hus med tinnar och torn). Jag tror våra föräldrar hittade på såna hållpunkter under resan för att vi skulle hålla oss i skinnet och inte tjata "är vi framme snart?!" redan efter någon mil.