karinochwilma

Alla inlägg under november 2013

Av karin - 17 november 2013 16:18

Några reflektioner efter senaste tidens hundträningar och kurser. Jag har de senaste åren fått lov att tänka om, tänka nytt och tänka om igen. Knappast någon rymdforskning, men här är mina funderingar i alla fall.


Jag läste häromdagen om en psykolog som anser att barn mår bättre av att lära sig överkomma rädslor snarare än att man som förälder hela tiden försöker stärka deras självkänsla. Jag tror att överkommer man rädslor så kommer självkänslan också.


Detsamma gäller för hundar.  Hjälper man sin hund att överkomma rädslor och osäkerhet så får man också en mer självsäker hund. Det handlar ju inte bara om faktiska rädslor utan just hundens osäkerhet inför det man vill att den ska utföra. På något sätt så tror vi att våra hundar, bara så där, ska kunna det som förväntas av dem och blir arga eller besvikna när så inte är fallet. Så skulle vi ju inte göra med barn, dem låter vi ta det så långsamt som det behövs, steg för steg, och försöker vara pedagogiska. Vi ser till att de har förstått en sak innan vi går vidare till nästa steg. I hundträningen är det så lätt att man gör om likadant gång på gång, istället för inlärning så bygger vi frustration (både hos hunden och oss själva). Det gäller att inte låsa sig och vara öppen för nya och nygamla idéer. Det som inte fungerade för ett år sedan kan fungera nu. Och det krävs en hel del självinsikt från vår egen sida, öppenhet att ta in andras åsikter och fantasi att förändra något man kört fast i.


När vi får hem vår valp så vet vi inte hur den kommer att utvecklas, blir den självständig, förarvek, modig, känslig, lättstressad, har stor dådkraft etc? Att veta då om hunden passar mig och det sätt jag är van att träna är i stort sätt omöjligt. Därför får VI förare försöka anpassa oss efter den hund vi har.


VEM ÄR JAG SOM HUNDFÖRARE

Vi kan börja med oss själva. Hur är jag som person? Lättstressad, högljudd, lågmäld, otålig, lugn o s v? Våra egenskaper kan ju både vara positiva och mer negativa, och de påverkar vår hundträning. Jag får exempelvis alltid höra att jag är en lugn person (även om jag inte alltid känner mig så lugn…) Det kan ju vara både bra och dåligt. Jag får acceptera att jag aldrig kommer att vara tokrolig och busig, jag tror dessutom att mina hundar kommer att tycka att jag är jättekonstig om jag gör mig till och helt plötsligt ”goes bananas".


Jag har två olika hundar med två diametralt olika personligheter och behov. Med Wilma måste jag var helt rak och tydlig, inga konstigheter och klurigheter. Hon vill inte gärna bli klappad eller ha fysisk kontakt under träning. Wilma kan göra många repetitioner men behöver bekräftelse hela tiden att hon gör rätt. Med Miso måste jag göra kluriga upplägg. Även om det går bättre och bättre med längre träningspass nu så bör det inte vara för många repetitioner och för henne väntat och förutsägbart, hellre krångligt. Men de spelregler som förr gällde för Miso gäller inte längre. De övningar som inte alls fungerade för ett år sedan kan mycket väl fungera nu. Så om någon jag tränar med säger – har du provat att göra så här? Så får jag bita mig i tungan innan jag säger att det inte fungerar, för jag kanske inte har provat det sedan hon var valp/unghund, och nu är det en helt annan situation.


HUR REAGERAR HUNDEN NÄR JAG GÖR FEL?

Olika hundar reagerar ju väldigt olika på när föraren gör fel. Jag och Wilma har gått agilitykurs nu. Inom agilityn är det så väldigt tydligt när föraren gör fel och också så tydligt hur olika hundar reagerar när det blir fel. I agilityn har ju hunden inte en aning om vilka hinder den ska ta, det är föraren som sitter inne med den kunskapen. När man visar hunden fel väg (vilket är väldigt lätt gjort) och sen dessutom springer ifrån den mot ett annat håll reagerar olika hundar på olika sätt. En del hundar blir bara stående frågande, ”var tog min matte vägen?”, andra tar saken i egna händer och tar alla möjliga hinder. Wilma blir förbannad, skäller ut mig och tar sen saken i egna händer eftersom henne matte uppenbarligen inte har en aning om vad hon håller på med. Nu tränar jag ju inte Miso i agility, men i annan träning så slutar hon att jobba då hon inte förstår.


Även inom t ex lydnad och jaktträning finns ju kopplingen mellan hur föraren ”handlar” fel och hur hunden agerar. Det kanske inte är så tydligt som inom agilityn, det finns ju även mycket annat att skylla på – hur vinden blåser, hur någon kastar, hundar som skäller i närheten... Det kan handla om små små nyanser eller stora missar från vår sida. Hur hunden agerar är en spegling på vår träning och det är vi som måste anpassa oss och vara tydliga utan att lägga värderingar på hunden. Visst kan de verka nonchalanta, ointresserade och göra saker efter sitt eget huvud, men den bistra sanningen är troligen att vi som förare måste träna bättre?


Jag och Miso tränar lydnad för Lotta Linusson och vid ett tillfälle sa hon: ”När vi talar om för hunden att det är fel är det inte för att sänka den utan för att informera den.”  


Även om det känns bra för stunden att bli arg och ryta till (det kan Wilma intyga att jag har gjort ett anta gånger), så är det ingen inlärning i det.


TRÄNA GÖR MAN NÄR DET ÄR NÅGOT MAN KAN, INLÄRNING NÄR MAN LÄR SIG NÅGOT NYTT

Jag ska försöka tänka mig träning i tydligare stadier, detta gäller inom alla grenar.  Jag har oftast för bråttom och förutsätter att hundarna borde kunna saker.

Inlärning/presentation av nytt moment

Förståelse/befästa – jag måste låta detta stadie ta tid, och det är nog det stadie som tar mest tid.

Mängdträning – automatisering, momentet ska sitta i ryggmärgen

Kedja med andra moment och uthållighet


Miso har också visat mig att träningen måste vara kvalitativ. Eftersom jag inte har kunnat nöta med henne och begå samma misstag om och om igen, så har jag varit tvungen att vara mer noggrann och kreativ. Fungerar inte en sak så måste jag lösa det snabbare genom att förändra något i mitt tänk. Även om inte Wilma reagerar med att lägga ner arbetet helt när jag gör fel så mår ju även hon bättre om det blir så rätt som möjligt från början och att jag inte heller där för många repetitioner som gör henne frustrerad.


Wilma har dessutom lärt mig att jag inte kan glömma bort henne när JAG har gjort fel. Ibland i agilityn så kan jag bli stående helt frågande när jag har tappat bort mig bland vägarna. Men Wilma har ju inte gjort fel och blir då frustrerad och dumförklarar sin inkompetenta matte – hon är väldigt tydlig med vad hon tycker... Jag måste alltid komma ihåg att berömma henne även när det har blivit tokigt men hon har gjort sitt bästa.


Med Miso har jag börjat om med många moment. Jag försöker att se det hela mer som inlärning än som träning. Det gör att jag blir noggrannare i upplägget, inte bara i lydnadsträningen utan också i jaktträningen, jag försöker att dela upp även jaktträningen i mindre bitar. Just nu håller vi på med dirigeringar och jag kör rena valpövningar. Det positiva med det är att vi lyckas nästan hela tiden, och jag behöver inte bli frustrerad och Miso blir inte låg. Eftersom hon ändå har en viss baskunskap så går det att stegra svårigheterna ganska snabbt.


Visst blir jag fortfarande frusterad och om någon säger ”har du provat att göra så här…” så kan jag nog mumla surt något om att det har jag och DET FUNGERAR INTE. Men jag lovar att jag tar till mig allt ni säger och går hem och sover på saken. Jag är tacksam för alla mina träningskamrater och deras kunskap och vilja att hjälpa till.

ANNONS
Tidigare månad - Senare månad

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Följ bloggen

Följ karinochwilma med Blogkeen
Följ karinochwilma med Bloglovin'

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013
>>>

Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se