Med allt annat som har hänt har träningen av hundar varit nästan lika med noll. Nu börjar det kännas som om att det lättar så vi drar igång lite lätt. Wilma får köra agility i ridhus, hon är jätteduktig fast hennes matte står på fel ställen hela tiden. Miso har jag försökt träna lite inne i byggarbetsplatsen mellan brädhögarna... Men nu har vi tid i ridhus en gång i veckan. I tisdags blev jag så imponerad av henne. På platsliggningen var vi fem ekipage. Miso låg med hakan i backen men lyfte vid ett tillfälle huvudet. Det tog den unga tollarhannen intill som en lekinvit, reste sig, sprang över till Miso och började att klättra på henne. Miso låg helt coolt kvar och bara tittade, inte en antydan till att resa sig upp.

Vi blev för första gången kommenderade i fria följet och Miso hade lite svårt att koncentrera sig, blev nyfiken på "TL". Jag fick även hjälp med tvåans apportering. Där har vi fortsfarande problem med tempot då hon ska tillbaka till mig.

Jag har funderingar på om jag ska satsa lite mer på lydnaden ett tag för att få upp samarbetet oss emellan och sen köra jakt. Å andra sidan är det ju vinter, snö och is ett tag till så det blir nog så automatiskt.

Sofia har hjälpt mig att trimma Miso så nu är hon jättefin, har en härlig svans. Sofia tycker att vi ska hålla Miso så att hon ser ut som en Flat och inte en Hoffe. Tur att vi har Sofia.

Skönt att ha kommit igång så smått och kunna koncentrera på annat igen.

Året som gått har varit riktigt tungt. Så mycket sorg samlat under tolv månader.

Efter en lång lång kamp mot cancer lämnade Peters syster Anna oss i våras. Sommaren var turbulent med min operation och mor som åkte in och ut på sjukhus.

Trots sin hjärnvilja orkade hennes kropp till sist inte och hon dog i mitten av november. Fast jag har förstått att hon inte skulle kunna bli riktigt gammal så var det helt ofattbart. Jag har nog inte helt fullt förstått det ännu. Ibland får jag för mig att jag ska ringa henne, men det går ju inte.

Just idag saknar jag min mor så fruktansvärt mycket. Jag önskar jag kunde ringa henne och småprata om allt möjligt.

Hon såg fram emot att få komma hit när huset är klart och ville så gärna hitta på saker, trots att det innebar så mycket kraft och ansträngning för hennes del. Men jag tror aldrig hon såg det som en ansträngning, viljan att leva och ha roligt var större. Nu får hon inte se huset klart.

Jag kan inte ha henne här i trädgården. Hon som så fort hon fick chansen satte sig i solen, och jag som hela tiden "tvingade" henne att sitta i skuggan för att hon mådde bättre av det.

Jag kan inte ringa henne och halvlyssna på hennes utläggningar. Jag kan inte åka dit och sitta bredvid henne då hon låg i sängen. Det är så konstigt och tomt, och jag saknar henne så det gör ont.

Först delar av banan

Sen hela banan
 

Nu är det husbygge som gäller för hela slanten. Vi kör hårt all ledig tid. Jag har smitit iväg för lite hundaktiviteter, men för husfridens skull får jag begränsa min bortavaro så mycket som möjligt. Låter farligare än vad det är Peter är en väldigt tolerant man, det är mest jag som känner att jag lämna honom i sticket hela tiden.

Med Wilma har jag tränat slalom. Det börjar att ta form, t o m i kombination med hinder före. Men jag upptäckte idag att hon har mycket svårare för slalomen om jag går på andra sidan så att pinnarna är mellan oss. Det gäller att träna allsidigt, annars kommer det att bli ett problem. Hon ska ju klara det oberoende av var jag är.

I onsdags träffade jag Annika för en lektion med Miso. Hon kan mycket, men jag är fortfarande inte nöjd med attityden (även om den blir bättre och bättre). Jag kände att jag behövde en liten knuff i rätt riktning och fick lite bra tips av Annika. Vi har tränat på FF, snabbare läggande och tvåans apportering. Bara på några dagar och med endast några minuter träning varje dag så har det blivit mycket bättre.

Jag är så glad att få den hund jag ville ha från början. En arbetsvillig och behaglig hund. Vi är på gång.

Idag kokade jag hönshjärta, gisses vad de gick igång på det. Det luktar verkligen apa och jag tycker att det luktar hela tiden fast jag inte sitter i samma rum, eller ens hus, som kastrullen. Men hundarna gillar det ju. Vad gör man inte för de små liven?!!!

Idag har Wilmenlund och jag varit på agility handlingskurs. Kursen är två dagar 10-16. Annica Aller är en mycket tydlig instruktör, väldigt avslappnad och ser till varje ekipages bästa. Redan efter 10 minuter när vi hade kört igång så hade jag lärt mig något nytt, inte bara en handligsfråga utan om mig och W hur hon reagerar på hur jag är. Har förstått att det är mycket viktigt i agility, eller i alla fall att det blir väldigt tydligt. Wilma behöver att jag är väldigt tydlig, annars tror hon att hon måste ta över och ballar då ur.

Jag lärde mig mycket om hundens väg/bana, hur jag ska röra mig i rätt riktning och hur viktigt det är att använda rösten vid rätt tillfälle. Det är små små detaljer som gör det.

W är i alla fall jätteduktig, jag måste bara hänga med och hinna styra henne på rätt hinder :)

I helgen var vi med NBK på sökläger i Fliken. Jag hade tänkt ta med Miso, men på fredagsmorgonen hade vi en liten olycka här hemma då Miso förmodligen sprang in i byggställningen och fick ett djupt hack i huvudet. Veterinären sa att man kunde låta det vara men hon tyckte det var ganska djupt och att det skulle läka snabbare och snyggare om man sydde några stygn. Nu ser Miso ut som en liten munk.

Efter turen hos veterinären bestämde jag att lämna Fisen hemma och ta med Wilmenlund i stället. Lyckliga Wilma som följt mig som en svans hela förmiddagen när jag försökte packa.

Vi gick en prova-på-kurs i sök för fem år sedan, sen har vi inte gjort det alls. Wilma tyckte det var sjuuuuukt roligt!!!! Tänk att alla låg där i skogen och lekte med bollar, bara för hennes skull. Hon letade snabbt upp figgarna och blev lite förbannad när belöningen inte kom snabbt nog.

När vi skulle göra en markeringsövning som gick ut på att hundarna skulle förstå att de skulle ta lösrullen så tog Wilma den från figgen, spottade irriterat ut den i huvudet på henne och skällde för att få bollen. Stackars Susanne sa att det gjorde riktigt ont att få rullen tillbaka i ansiktet :-p

Wilmenlund är otålig och försöker ta närmaste väg till belöning :) Det ska vi ändra på.

Nu ska vi få till en sökgrupp så att vi kan börja träna. Jag tror att sökträningen kommer att vara jättebra för Misos självsäkerhet, då hon kan vara lite osäker på kastare då vi tränar jakt plus att hon är lite spökrädd. Det ska bli jättespännande att testa henne.

Säger Wilmenlund.

Jag hade anmält W till förberedande tävlingskurs i agility på NBK. Kursen blev inställd p g a för få anmälda :( jag har även anmält till helgkurs för Annica Allers så Linda som är instruktör på Nacka och som har varit med oss och tränat några gånger, erbjöd sig att hjälpa mig lite <3

Idag träffades vi för att träna lite handling och Linda satte upp en lång bana. Wilma är så duktig, hon är både följsam och självständig och hon tycker att det är så kul!

Nu känner jag mig trygg att gå Allers-kursen, som är en ren handling-kurs.

Sen fick Miso köra lite jaktträning. Jag lade ut tre målområden med två dummys vardera och skickade Miso på linjetag. Hon hade bra fart till fem, den sista blev hon lite distraherad av en hund som kom på stigen. Jag är så nöjd, tidigare har hon lagt av eftet två dummys. Körde även dirigeringar mot godisskålar, har märkt att hon har lite svårt att förstå dem på avstånd och kommer gärna emot mig. Ut bakåt har hon nog inte förstått alls. Är glad att jag kunde göra många repetitioner utan att hon kroknade.

Nu har W avslutat sin lydnadskarriär. Hade ju inte tänkt starta henne igen. Men eftersom jag bestämde mig för att byta hund på tävlingen ikväll, då Miso inte kändes klar, så fick Wilmenlund en sista chans. Hon kan ju! Men på tävling fungerar det inte. Ikväll reste hon sig på platsliggningen?!! Har väl nästan aldrig hänt. Jag avbröt, satt och jiddrade ett tag med lite folk och åkte sen hem. Nu satsar vi på agilityn istället :)

Med Miso har jag kört stoppsignal på promenader. Idag provade jag att skicka på linjetag och bryta, efter två gånger lyssnade hon. Vi har mycket att träna på än. Men det jag var mest glad för är att jag kunde skicka henne flera gånger och hon hade samma intensitet tills jag avbröt träningen.