karinochwilma

Inlägg publicerade under kategorin Spår

Av karin - 4 januari 2011 21:48

WILMA

  • Tävla lk2
  • Tävla appellen
  • Börja träna 3:ans moment

VÄGEN DIT:

Träna passivitet i stressiga miljöer (igen)

Träna in lugnande signaler

Fräscha upp 2:ans moment

Lägga svåra personspår, och höja värdet på apportpinnarna

Träna i olika miljöer


 


MISO

  • Tävla lk1
  • Tävla appellen
  • Ta viltspårchampionat
  • Fortsätta träna jakt
  • Göra MH

VÄGEN DIT:

Beta av kriterieplanen jag gjorde för länge sedan

Lägga svåra personspår, och höja värdet på apportpinnarna

Gå jaktkurs + ev någon lydnadskurs

Fortsätta att träna stadga

Höja värdet på träningen

Träna på många olika ställen

Tävlingsträna


 


Egna hundrelaterade mål

  • Bli mer strukturerad i det mesta
  • Träna på att ta det lugnt med Wilma
  • Sätta mig in i vad de olika jaktproven innebär
  • Läsa klart och göra utvärderingar på alla hundböcker jag har påbörjat

VÄGEN DIT:

Föra logg och filma igen

Träna in lugnande signaler

Inte se Wilma som en problemhund utan hitta lösningar som fungerar för henne

Åka på jakttävlingar, gå kurser


Av karin - 10 september 2010 14:39

Idag lade jag ett viltspår som var ca 500 meter till Miso. Eftersom jag pratade i telefon när jag åkte hemifrån så glömde jag snitslarna :-( Orkade inte åka hem igen så jag lade spåret, på ett ställe som jag inte riktigt känner till. Visade sig att det var en massa stigar överallt (Helena, hoppas inte folket i Krokis misstycker att en kvinna går omkring och skvätter blod!).


Spåret fick ligga ca 2,5 timme innan vi tog det. Miso var mycket mer fokuserad än när vi personspårar (det är ju liksom lite mer spännande med blod). Eftersom jag inte hade snitslat så fick jag lita på att vi skulle lösa det tillsammans. Dumt kanske, men samtidigt så fick jag verkligen koncentrera mig på hur Miso betedde sig, försöka läsa när hon var på spåret och när hon hade tappt.


Hon gick långsamt och bestämt men på något ställe kom vi nog lite snett. Det gäller att inte få panik när man börjar att bli tveksam till om de verkligen är på spåret. Jag tänkte nästan ge upp då eftersom det kan vara dumt att irra runt planlöst så att hon går och luktar efter vad som helst. Men vi gick några meter tillbaka där jag senast visste att hon hade spåret i nosen, och då redde hon upp det. Duktig flicka, andra gången i livet hon tar ett viltspår. Denna gång var det inte heller lika många spöken i skogen som första gången vi viltspårade. Vi hittade klöven och den fick hon stolt bära hela vägen till bilen.


Nästa gång ska jag har snitslar eller GPS med mig.

Av karin - 3 april 2010 14:45

Igår tränade jag lite mattlek med Miso. Samma som burleken fast nu bara på en dyna på golvet. Jag lade ut dynan och hon gick direkt och satte sig på den, snacka om att burleken har gett resultat   Jag la på lite störningar och kommando. Det är klart att det är svårare att känna gränserna för mattan, så en och annan tass kom utanför. Men Miso var duktig att korrigera sig själv. Töntig husvagnsdiskussion på radion, men det får ni stå ut med . (Och så ser jag att det inte blir något mer påskgodis, ser gravid ut i 8:e månaden   )



Med Wilma körde jag vittringsdiskriminering. Tidigare har jag kört med post-it-lappar där hon har fått hitta rätt, den jag har tagit på. Idag provade jag med träpinnar. Det tog några gånger innan hon fattade att hon skulle koppla på näsan, men mot slutet tog det sig och hon prickade rätt nästan hela tiden.



Efter frukost idag så åkte jag iväg och la ett spår till Wilma. Det var jättelänge sedan vi spårade så det blev ett enkelt appellspår 3x100 meter och två vinklar, det fick ligga en timme och Peter fick sen gå med henne, jag gick efter. Spåret var en enkel match för Wilma, hon gick klockrent i spårkärnan hela tiden. Hon har en fantastisk nos den lilla stollaren, synd att hon är skotträdd för hon skulle kunna bli en bra eftersökshund.   


 


Miso fick också sitt första personspår. Hon fick först leka med en leksak en kort stund, Peter höll henne i koppel. Sen gick jag kanske 6-7 meter rakt in i skogen och lade leksaken. Det var så häftigt att se, Miso kopplade direkt på nosen och spårade upp leksaken. Sen lekte vi och hon fick bära med sig trofén. Duktiga lilla valpen   .


Nu blir det påskmiddag, tänk vilken fantastisk påskhelg med sol och vår i luften! 

Av karin - 29 maj 2009 21:17

Det blev lite körigt idag med ett fotojobb och väntande på sotaren. Men Helena var snäll och väntade in mig så vi kunde åka till Velamsund för att lägga viltspår. Tur är att det är ljust och varmt. Mindre roligt var att myggen verkar ha vaknat till liv.


Helena hade varit duktig och ritat upp en skiss på hur vi skulle lägga spåret. Jag hade tagit med mig GPS för att vi skulle hålla koll på spårlängden. Varje "ben" 100 meter utom det sista som skulle vara 200 meter med ett bloduppehåll på 10 meter.


Bra skiss tyckte jag, det kör vi på. Vi lade Viljas spår först. Jag gick först med GPS och Helena gick efter och skvätte blod... Men var inte H:s skiss lite tråkig...?



Jag försökte vara lite konstnärlig och lade ett lite annorlunda spår, vänder man på det så ser det nästan ut som en Flat i profil, eller hur?!. Eller så var det så att jag inte skulle ha stirrat mig så blind på antal meter utan använt kartfunktionen på GPS:en. Helena tyckte jag hade lagt ett väl svårt spår till Vilja?!


När vi lade Wilmas spår så gick Helena med GPS:en. Denna gång med mer koll på kartan...


Inte heller detta som den ursprungliga skissen. Men skogen sätter ju lite gränser. Det blev i alla fall ett lite lättare spår :-)


När vi var klara med det åkte vi ner till Velamsund och lät hundarna bada medans vi avnjöt Helenas sockerbakelser. Bra med lite energi efter att ha lagt två spår, 600 meter vardera. Tanken var att hinna träna lite lydnad också men vi hann precis fika och svalna av (tack Vilja för den blöta bredtacklingen...) innan det var dags att återvända till spåren.


Vilja började spåra innan en spårselen var på. Sen drog hon iväg som skjuten ur en kanon. Spåret var inte bara konstnärligt lagt det var även en fysisk utmaning. Efter de först hundra meterna när vi kommit upp för en brant så släppte Helena spårlinan för att reda ut något trädtrassel och då drog Vilja som en avlöning. Jag såg något brunt som swishade förbi och sen något vitt som sprang efter. Sen stod jag där ensam med min GPS. Jag följde dock det spår vi hade lagt och till slut kom jag ikapp H och V, lätt anfådda båda två :-)


Vilja lyckades ta det svåra spåret med undantag mot den sista habrovinken där spåren korsades. Hade inte Vilja gjort den där tokrusningen i början så hade hon nog klarat det också. Men nu var hon trött och började bakspåra en bit. Vi visste inte riktigt var klöven låg, men eftersom jag hade GPS:en så kunde vi hitta den och Vilja fick hitta den till slut.


Wilmas spår var ju betydligt enklare. Denna gång hade hon betydligt högre tempo mot första gången. Nu visste hon precis vad det handlade om. Jag kan tänka mig att kör vi fler gånger så kommer det att gå fortare och fortare. Hon spårade i alla fall fint och gjorde tydliga vinklar. Inga konstigheter. I slutet låg en grisfot. När jag lade ut den var den halvfryst. Nu var den vältinad och påminde lite om en människohand. MYCKET äckligare en Viljas älgklöv. Men Wilma tyckte den var mums och den tänkte hon minsann inte släppa. Hon gick bestämt med den hela vägen till bilen, och blev riktigt arg när jag fösökte ta den ifrån henne. Nu ligger den i frysen igen.


Tack Helena för en bra kväll. Ledsen Vilja för den lite oväntade utmaningen, men jag visste väl att du skulle fixa det ;-)

Av karin - 4 april 2009 17:01

Nu gäller det att passa på att vara ute när vädret är så underbart. Idag åkte jag och Wilma till Velamsund för att lägga spår. Jag lade bara 3 apporter, ett appellspår, eftersom det var så länge sedan vi spårade. Innan vi tog spåret åkte jag till Plantagen och handlade lite vårblommor, jag var inte ensam. Men de har inte hunnit få in så mycket ännu, mest påskliljor.


Spårhunden sitter och laddar.


Wilma kastade sig ut i spåret, jag fick hålla bra i linan för att inte tappa henne. Som vanligt så gör jag det ju jobbigt för mig själv med mycket snår, stora stenar och branta stup. Wilma tog de två första apporterna klockrent. Sen efter sista vinkeln så började hon vimsa omkring, kan vara att hon fick vittring på älgen som jag råkade skrämma upp när jag lade spåret för det var precis åt det hållet hon drog. Eftersom jag inte hade satt upp några snitslar så fick jag lita på att hon skulle fixa det. Det var flera gånger som jag tänkte att den där lilla träpinnen ser vi nog inte igen. Men hur det var så hittade hon tillbaka till spåret och tog slutapporten också. Jag hade fått kraftigt neddrag på tävling, men det känns ändå bra att hon inte gav upp utan fortsatte att spåra.


Här är den ju, trodde du inte att jag skulle hitta den va?!


När vi kom hem så började jag städa huset. Vi får gäster ikväll och då bör det väl vara skapligt rent, pinigt med gäster som har smutsiga strumpor när de åker hem... Men jag började med att sanera hunden. Jag tror jag har schamponerat Wilma kanske 5 gånger under hela hennes 3-åriga liv, varav de flesta gångerna var när hon var liten och envisades med att rulla sig i samma gyttjedike flera gånger i rad. Idag var det dags igen, efter en hel kladdig vinter/vår så behövdes det. Nu luktar hon parfym och är alldeles fluffig.


Nybadad Tollare.


Sen kunde jag bara inte hålla mig längre. Vem kan vara inomhus i detta vädret. Jag satte igång med lite vårrustning av trädgården. Krattade bort löv och tog bort gamla kvistar.


 

Vårtecken i trädgården.


Wilma ville så klart hjälpa till, eller var det stjälpa till?! Nu är de inte bara tussilagon som kommer fram ur snön, utan alla borttappade tennisbollar. Wilma följde mig var jag gick och lade bollen lämpligt vid mina fötter eller i blomrabatterna där jag höll på. Till sist när jag inte kastade så lade hon bollen i hinken, smart drag för då var jag ju tvungen att kasta ur den. Hon kan stå hur länge som helst och stirra på en boll i väntan på att någon förbarmar sig.


 

"Tänk om man skulle plantera en tennisboll, då kanske de blev fler..."

Av karin - 20 januari 2009 14:50

 

Spårhunden lämnar ifrån sig apport.


Vi var fem stycken i morse som träffades i Velamsund för att lägga spår. Eftersom jag trasslade in mig snitslar och strulade förra gången så bestämde jag mig för att köra utan snitslar. Jag fick dessutom för mig att Wilma tittar efter dem. I vilket fall utan snitslar får jag lita helt på att Wilma hittar, även om jag har ett hum om vart jag har gått. Jag är bättre på att komma ihåg vart jag har gått när jag inte har snitslarna att förlita mig på.


I vinklarna gick jag först förbi vinkeln i två meter och backade sen tillbaka och vinklade där jag hade tänkt. På så sätt får Wilma träna på att hitta tillbaka till spåret då det plöstsligt tar slut. Det blev lite svårare för henne i vinklarna. Hon gick rakt fram och sen i lovar fram och tillbaka innan hon kom in på spåret efter vinkeln. Helst hade jag velat att hon hade backat tillbaka i spåret för att hitta vinkeln. Mycket handlar det nog om att lära sig läsa hundens kroppspråk, när den har tappat spåret, hur den ser ut när den hittat apporten (det kan ju hända att de kliver över den...), när den har tappat spåret och ägnar sig åt annat än att leta tillbaka till spåret.


Som vanligt så la jag spåret där det var som brantast (aldrig riktigt meningen). Det finns ju en vits att göra det lite svårt för Wilma, in under granar, upp på stenar etc. Men det kan bli en ganska vådlig tur för mig. Det går ju bra när man lägger spåret, men med en ivrig hund i lina kan det bli spännande. I början hade hon väldigt bråttom, men sista benet så gick hon lugnt och metodiskt fram. Några gånger tänkte jag att nu har hon virrat bort sig, men hon hade full koll och hittade alla apporterna.

Av karin - 13 januari 2009 16:12

Ett helt gäng spårentusiaster.


Idag var det lite skönare att lägga spår mot förra gången med minusgrader och snö. Vi blev ett helt gäng som samlades, kul! En liten miss blev det när jag var tvungen att korsa en annans spår, liten miss i kommunikationen. Men det ska ju hundarna klara av. Idag blåste det lite vilket märktes på Wilma då hon gick högre än vanligt med nosen och slog lite fram och tillbaka.


Jag lade spåret i form av ett M, vilket trixade till det lite för Wilma. De snäva vinklarna och vinden gjorde att hon snurrade runt lite i varje vinkel för att hitta till spåret. Jag hade fullt sjå när snitslarna fastnade i spårlinan och det såg ut att kunna bli ett stort garnnystan av alltihop. Men efter lite trasslande så kom vi loss och det var full fart framåt. Det kanske var på grund av det som vi missade en apport. Jag vet inte om Wilma markerade den och jag gick förbi. Vanligtvis plockar hon upp apporten och kommer till mig med den. Men eftersom spår är det bästa som finns så kan hon ibland bara markera den för att snabbt komma vidare i spåret.


Jag tror jag ska ta bort snitslarna ett tag. Förrut körde jag helt utan och det gick bra, då fick jag lita helt på Wilma. Nu känner jag att jag blir lite beroende av dem. Dessutom får jag för mig att Wilma kollar efter dem. Hon är ju rätt vaksam på allt i sin omgivning och det skulle inte förvåna mig om hon har gjort lite egen matematik i skogen. "Aha! snitsel = pinne".


När alla var klara med sina spår gick vi en promenad där vi kunde släppa hundarna. Det blev fullt ös på Berner Sennen-hundarna, det är så härligt att se dem dundra fram. Wilma tycker inte så mycket om när det dundrar så hon håller sig ganska nära mig och går på små egna strövtåg. Jag tror att Wilma är riktigt trött nu. Dels körde jag lite back-övningar i morse och sen spår. När husse kom hem så fick han en glad men sansad och kort hälsningsceremoni innan hon gick och lade sig i korgen igen. Vanligtvis så är det tinnitusvarning när han kommer hem.


"Kolla... här är typ den lerigaste pölen i hela hagen! - matte som äääälskar att städa hemma."

Av karin - 7 januari 2009 16:59

Idag var vi ute en sväng med träningskompisarna Elisabeth/Speedy och Ing-Marie/Blenda och lade spår. På gränsen till för kallt och på gränsen till för mycket snö. Jag lyckades hamna i en rejäl uppförsbacke och en vansklig nedförsbacke. I alla fall om man har en ivrig tollare i lina framför sig. Jag försökte att filma, men blev nästan sjösjuk sen när jag tittade på den. Det ska jag bespara alla andra.


Medans jag hade fullt upp med att sätta fötterna rätt och filma samtidigt så plockade Wilma apporterna som vanligt. Vi har inte lagt spår på länge, men det verkar sitta. Hon älskar verkligen att plocka spår. Hon är lite ivrig och vill gärna så snabbt som möjligt dumpa apporterna hos mig för att få fortsätta spåra. Jag vet inte om jag ska köra appellen i vår, kanske när vi har fått vårt första pris i lydnaden. (Observera att jag skriver när...)

Presentation

Fråga mig

3 besvarade frågor

Tidigare år

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Arkiv

Kategorier

Länkar

RSS

Besöksstatistik

Kalender

Ti On To Fr
       
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
<<< November 2013
>>>

Skapa flashcards